På väg från juveleraren började det snöa.
Stora flingor yrde ostyrigt runt
likt nykläckta insekter,
glada över den nyss upptäckta flygförmågan.
Men i den avlövade parken
gick människor oberört och spatserade.
Själv fyllde den annalkande vintern
honom med glädje, utan att han kunde
förklara varför.
Nu stod han framför det vitmenade huset
och slöt handen kring asken med ringen
samtidigt som han såg en skymt
av hennes anletsdrag i fönstret.
Trots att hennes profil etsat sig fast i minnet
blev han alltid förvånad när han såg henne.
Som om han aldrig sett en soluppgång.
Och han visste att hon redan betraktade sig
som en plockad blomma som han bar i knapphålet,
i jämnhöjd med sitt hjärta.
I fantasin drog han in hennes doft i näsborrarna
och knackade på.