Stannar droppen precis innan skillnaden
förvillar molekylerna
inåt
genom näsgångarna mot brånadens rum
Sömnig amorf trillar ner genom hela
blir synlig för utsidan
vaknar

Hakan högt ovan
men nuddar aldrig toppen av flugans punkt
Skjuter sig igenom den
Är i den men avfärgas inte
Inte heller står på den för att växa
utan tittar underifrån med frågetecken uppfällda
och ligger över men svävande
med fingertopparna utåt
som alltid möter

Stannar aldrig för att bragda
Vänder den omkull
delar skrattet i två
repar spår och skickar
men fångar inte
Blicken sväljer det blinda

Hal som en fisk och med fallna proteser
smyger sig in i nästa nyans
panorerar
equaliserar och flankerar
Smälter samman med futurum
där varje vibration tränger sig in i varandras
och osynligt ömsar skinnet
Obemärkt träder in i det som än en gång är här och avskiljer nu
För att åter befria det och försvinna bort till en ny början