instigen i sitt kvinnoväsen begav hon sig ofta till berget
så ofta hade hon vandrat stigen att en trappa nu var lagd efter
hennes fötters
fotabjälle

hon log inför mötet med trappan
den var ren
rensopad
smekt av hennes mantel

i varje stegklang viskade hon tack
med varje tack skimrade hon
och med henne skimrade berget

bergets väggar bar numer mosa här och var
grässtrån
tuvor
här och var
bergsrosor trivdes gott i bergets närvaro

hon stannade en stund innan hon steg upp på bergets platå
in i bergets krona

detta var deras överenskommelse kommen
båda upplevde barnets upptäckarglädje
vi är allt – födelsedagsbarn
dimmans slöjor är det vackra omslagspapperet
sidentyget
bäcken är snörena, banden
de log i fröjd samman
vinden följde dem i deras glädje

så rörde hon sig
lyfte fot till fot
hennes fotabjälle
fotsulor
nuddade nästan ej

paketet öppnade sig utan motstånd

hon berättar för berget allt det hon ser
berget fyller i eller lägger till
de väver gott tillsammans
så har vi alltid gjort
så gör vi ännu en stund

du är ledsen i denna stund i ditt kvinnoväsen
hur kom det

det
kom
och jag undrar om det kom för att stanna

berget lägger armen mjukt runt hennes axlar
sveper ut med handen

hon förs till kastanjelunden
vari kastanjetråden blommar

träden står helt tätt
helt nära
därigenom är de lika delar gröna
lika delar vita
detaljerna är icke uppenbara
självklara
inom sig ser hon detaljerna
blomställningarnas
sockertoppar
kastanjen bär granar

hon andas in doften av kastanjevinden
av gräsets djupa gröna
når stigen vilken leder henne in i skogen

däri är träd av alla de slag samlade
från när och fjärran

brådskan har hon för länge sedan släppt
hon orkar inte brådas
hon söker platsen
utan att söka
hon har vandrat denna stig
följt rådjurens upptrampade linjer
klöverlinjer

tjärnen
kallar

tjärnen är svart

hon lyfter blicken
natten är kommen

tjärnen är svart
nattöga

omsluter henne med mjuka
vingar
hon sjunker in i pupillen
helt lugn

panoramabilder svävar
molnfärder och hon är i färderna

här
kom
det

vingar vaggar henne
hon ser irisfälten i uppklarnade skyar

det goda stannar
i ljuset av ledsnadens övergång

hon lutar sig till berget
somnar
stilla
in

berget vakar med en kvinna
vilken undrar om det kom

för att stanna

*

av allt det
vi skyler mest

vinden drar genom det ålderstigna
gamla
huset
huset knakar
knarrar
huttrar
ryser
fönsterluckorna smäller
reglarna har lossnat
dörren håller än
både in och ut
både ut och in
både välkomnande samt avsked
avsked samt välkomnande
dörren sattes väl av väder och vind

det sitter någon på trappan av granitblock
ådrorna i graniten är intakta
huden är fårad är sprucken
fattas bitar här och var
mest var och här
entrén planerades väl
någon sitter på trappan filar på en nyckel
låset går ej upp
det går att vrida nyckeln varv efter varv
ibland hakar nyckeln upp sig
hostar till
så slinter den lös

någon planerade intåget
planerade den påvra entrén
har suttit i sin besvikelse och filat och filat nyckeln sedan dess

gul kanariefågel stannar vacker intill den grå
nu – mörkgrå graniten av fukt

säg mig
vad
filar du ännu på
vad är det för nyckel
den går ej att låsa upp med
går den ej i lås

någon sänker axlarna ytterligare
nyckeln slinter ur handen med en vacker klang

kanariefågeln rör vid dörren
ger någon en fjäder mer ett dun
lås upp dörren med denna
vet
jag

någon ser bestört på kanariefågeln;
är du från vettet – det går väl ej

kanske är jag från – det – vettet
min väg vetter från östan
och din
vart vetter din väg
du verkar ha tappat din väg
eller höljt vägen
eller gömt vägen i allt filspån
det är ju ett helt filspånsverk och visst är det vackert i sig
det är bara det att snart får du inte upp dörren inte på grund av nyckeln utan på grund av filverksberget


någon suckar – ja, det kan väl inte skada
dunet rör vid låset
dörren glider upp
nyckeln flyger in i solvinden
blåser lätt på filspånen vilka glittrar i fruktträdens
vaknandefingrar

kanariefågeln kvittrar gultoner
kom – kom – kom.

någon stiger in i huset
ser alla möbler med en gång vita lakan över nu nedtyngda av damm
huset knäpper på lutan
väggarna knakar golven knarrar än nu
vinden stannar
knackar på fönsterluckorna eller är det fruktträdens grenar fingrar

någon öppnar och luckornas reglar faller på plats
glittrande i solvindsmöte
grånade lakan lyfter flikar
vingflikar och flyger ut

vi har höljt allt detta till dig intill din mognad

någon ser sig om
är
detta
jag
och varför låste jag egentligen dörren

kanariefågeln kvittrar gultoner
avkläd dig livsbarken
stig in i den du är

tystnad faller in en stund
livsbarken
kanariefågeln kvittrar – det är mer en livsplåt
tennburk
aluminium
konservburk
den tar vi av

låt oss så
tälja en båt av barken
så seglar vi i livsflodens strömmar
nakna
naken i din sannhet


dörren är en solfjäder vilken fläktar
någons ansikte fritt