En hink med kalsonger och dagens nyheter. Gråmännen suckar men har funnit sin väg. Ty drucken är människors storhet. Talandet mellan träden har tystnat. Nu balanserar de sina själar under den rödhåriga kvinnans vingar. 

Vi är skröpliga själar. Du och jag. Seglande i en blomsterhatt. Sökande värmen. Talandes genom dagar. Och musiken binder inte. Den smeker bara. Inte olik. Händers varsamma utforskande. 

Men jag kan inte sjunga i en låda. Locket spärrar min läppar. Och du. Du kan inte andas bland stuckna lögner. Därför skall vi inte gömma oss längre. Scenen ligger inte bakom men framför. Och det skarpa. Kan inte längre fånga oss.

Och om aftonen samlar vi våra sånger i kalejdoskåpets mönster.