Jag snubblade i sanddyner under fullmånen.
Jag ville lika mycket fly som bli funnen.

Någon annanstans kände någon annan
mig redan bättre än så.

Det finns hud full av stjärnor
men det anade jag inte då.


Han hade en bröstkorg formad som en skål.
Det var något heligt som bara jag såg.
Där tog han emot alla mina tårar.

Nu fräser de heta, rakt ner i jordmånen.
Det är bara att följa spåren.

Jag tänker inte säga era namn högt.
Ni kan läsa dem på min tunga
när jag slickar mig om läpparna.


Jag går alltid med hjärteblodet
droppandes från fingrarna.
Ni kan göra vad ni vill med det,
det var från början ert.

När allt blir stilla lägger jag vingarna över pannan
och viskar:

Om du tog min hand igen
vet jag fortfarande inte om jag skulle släppa den
eller hålla fast.