krukmakaren tar emot lergåva
skapar i morgonglöd skålen till hennes händer
blytunga steg stiger in i guldsandaler



floden en glittrande åder
öppnade dammens gångna
inneslutna de andas glädje






tunga steg uppsöker min dörr





i tyst;
jag hann ej börja den
vackra
vandringen



vart tog du
vägen


var är dina sanna färger
låt färgerna du nu har
rinna av dig
i regnen



spräckta ögon sträcker ut händer
glider ur varandras
hand i handske
hand ske






i natten vari stegen stillnat

regn väter kullerstenar
ledsen led sen står
under gatlyktan
gammeldagas

gaslyktans milda
skimrande aura





blytunga steg
ljuder

ekande
ekande
tomma





i tyst;
dessa dagar inom vilka mina ögon spräcks
av de täta regnens närvaro
ur mitt brösts översvämmande flod





jord i min hand med spindel näthinna
silverdroppad
rosen släpper bladen röda

grenen är gula
oblatsregn

jag lägger jorden
över min panna



en droppe blod
vattnar såret

vari
fröet
föll


jag lägger min hand till täcke
i kommande





mina händer är nariga
näthinnan sprucken


en gång fylld av regnbågspärlor


hav vackra hav
tag dem åter i din famn





krukmakaren ler
under trädet med ädelstensbladen
lägger skålen i hennes hand


hon viskar mjukt
de är en vacker tillsammansskål
vari blommor kan växa





i tyst;
den vägen vandrade jag aldrig
trots att jag vet vad ensamma dagar är