Det byggs inga flottar mer.
Där hamnen lutar odrucken.
Brundimmig.
Där min hud ligger avskalad.
Torrlagd.

Kanske borde jag dränka mig långsamt?
I en kaffekopp? 

Eller i det minsta?
Köpa mig en gråkappa
och skor som klickar när man går?
 
Hela dagen igår
vek jag små meddelanden av gult.
Inte för att skicka dem.
Mer för att se vart de skulle leda någonstans.
Som sorg.
Min sorg som aldrig frågar.
Men som heller aldrig riktigt ger sig.

Den som ligger gömd
under den tunna hornhinnans,
fucking sårbarhet.
Den sorg som jag tänker.
Borde leda mig någonstans.
Bort? Vidare? Ner? Upp?

Kanske ville jag bara dansa en stund.

Jag sträcker på mig.
Räcker ut efter det röda.
Viker tyst och viker kärleksvarligt.
Viker fåglar, blommor, hjärtan,
ett collage av nattdrömmars saknad
och det varma, doftande.

Hamnryggen är höstkall.
Slickad.
Men skön mot det böjda.
Inte för att jag egentligen gått.
Eller för att jag har något att säga.
Jag är som ett tomt sommarnöje om sommaren.
Mellan varje finger ett knäpp.

En slags scenografi. Inom.

Runt om min hud kupar sig livet.

Vet att dra det hemliga över min kind.
Vet att famna. Vagga.
Vet att lägga dag mot kind.
Vet att viska.

Att det är fint. Att vi finns till.
Också när kalejdoskopet bildar mönster.
Som gör ont. 

Jag låter vinden ta det rödvikta.
Skakar mitt hårs tankar.
För att gå dig i möte. Springande.