Jag vet.

Jag har en klumpig själ. Det blir så.
När man limmats för många gånger.
Och tejpen är lite avskavd.

Men himlen över taket har sitt ljus.
Och de gamla mönstren jag kastar ut i vinden får mig att vemodsle.

För fötterna är varmfota ändringsdansande.
Och hjärtat det vill. Så förtvivlat gärna lära sig.

Du vet?

Att lyssna bättre.

Lite mindre explosionsskadat.
Vill så gärna finna hörnet i en soffa,
där stillheten andas och ofarligheten bor.
En plats där gråten kan komma.
Utan rädsla.