Nej för fan. Jag ville inte märka livet. Har liksom märkt det nog. Inte så jag klagar. Det kan jag inte. Jag kan ju inte komma ihåg så mycket av det. För det skedde ju titt som tätt. Att jag var tvungen att dra upp fötterna i soffan och gömma mig bakom kudden. För att slippa.

Jag vill.

Annat  nu. Som vackervisor och varm sand i handen. Den där sorten som glittrar. Och den raka lusten du väckt.