ännu är markerna mjuka, fyllda av regnsjöar.
lägg ditt öra till marken. under huden andas sjöar
tusensjöar i en
oblatssjöar

lyssna
lyssna till vattenfolkens nynnandevaggande
slut ögonen in i sömn
vandra mjuka steg
rännilsvägarna

skalbaggen där
under en av ekens rötter
iakttager stämmans rörelse
säger slutligen
vad är det du egentligen säger,
sant är det att markerna är mjuka ännu.
fyllda med regnsjöar
visst sviktar markerna mjukt med varje steg
stegdämpande matta
hud
regnsjöar
fyllda med regnsjöar är det jag undrar över
varför säger du så
har markerna brunnit, är detta
dessa regnsjöar vattensäckar hitflugna för att släcka elden
har jag sovit här under ekens rot
medan detta skedde
ja
regnsjöarna undrar jag över,
varför säger du så sade skalbaggen och kliade sig förstrött i håret
och
vem är du
och
till vem talar du

det är
tyst

det är tyst i en stund
en vakandestund vilken vara tills timaglaset
vänder

vem lyfter glaset till munnen
tömmer kristallkornsdroppar
släcker törsten efter samtalsglöd

skalbaggen väntar tålmodigt
skalbaggen är ej rädd för tystnaden
snarare tvärtom

skalbaggen brukar ej snara sina byten
skalbaggen vet
tålamodets jämnmodssång

skalbaggen väntar tålmodigt
skalbaggen är ej rädd för tystnaden
snarare tvärtom
tycker det är skönt vila öronen från alla bullriga rörelser
häromdagen
häromdagen rasade taket av
skalbaggens hus
eller snarare lyftes av stöveltramp
fastnade däri

skalbaggen kröp vidare in i tystnaden vilken behaglig fyllde platsen

då öppnades tystnaden;
du frågar vem jag är
jag är
vem
du frågar till vem jag talar
troligen till dig ty jag talar till den vilken verkligen hör

vem
hämtade andan vid sagobrunnen

sjöarna är samlade i haven
det brinner en eld
av vatten
runt den elden sitta de alla
sjöar samt hav
sade jag i haven
naturligtvis är det med haven

vi har kommit alltmer att bli de glömda folken
ja
de försöker ju till och med täcka oss med svarta sjok
trots att de ständigt törstar och vill hålla sig rena
vi har kommit alltmer att bli de glömda folken
hur kan vi då skänka pärlorden
en av de äldsta sjöarna ur haven
lade handen över bröstet
precis där hjärtat lever

jag hör
sången

sången under huden

så låt oss göra så
innan markerna hårdnar helt

vem steg in i tystnaden
så gjorde skalbaggen
båda med
händer

över bröst