i tornet
med de nio gallren


står en kvinna i sorgflor





hon har stått däri
så länge stjärnor minns







varje
fullmåne


höres hon
andas djupt





strupvingar ljuder






kvinnan gråter
med det instängda
barnet





månmoder silvrar skugga

fäster
pärldroppar

i band



pärlband
rinner
ut
med
muren




snart


snart sker det






i en av nätter
höres nio knallar




sorgflor
släpper kvinnan


hon klättrar
fri
nedför


pärlbandsmening




törnrosfågel
kysser


hennes ögon fria