bergspuman glider ljudlöst fram
följer
bergens skrevor

tassar mjuka
bärs av bergshänder

vassa skrevor säga de
de vilka räds färden
räds klättringen
klättringen uppför den fallna färden
de vilka tappade repet de bar
såg de ej hur tråden giver fäste
varför
av vad släppte de repet
repet vilket gav dem fäste under lättade färden

puman
bergspuman glider ljudlöst fram
följer bergens skrevor
genom skarpblickar
framstår ur
deras
fasor

klor huggtänder
så säger fasans käftar
i den fasa den blivit av utsöndrade taljor samt block
så förlitade de sig på dessa att de lät repet
brännande glida ur händerna

bergspuman stannar
lägger sig på klipphänge
det vilket gives av berget
vari bergspuman andas vila
bergspuman beundrar stjärnhimlarna
ögonen dricker läser
eldarnas balsam

gräshoppan sätter sig invid

fasa
fasan
ur gräset höres vingar
ett skrämt hest läte
något kastade en skuggbild över fasanens vila

förlåt mig
min mening var ej att skrämma dig fasanbroder
så sade skorpionen ångerfylld
jag såg dig ej
din skrud är ett med höstens gräs

låt oss samlas hos bergspuman
höra folken sjunga vid lägereldarna
stiga in i bergspumans ögon
vilka vakat med bergens vandringar
sedan den stund kristalljusen begynte instiga här i canyonens
öppnande gryning

ett svischande hördes genljuda
vida vingar svepte in i nattens glöd
draken vilken vakar med puman
sveper sagovindar i riktning in
stjärnorna klarnar
fränder nalkas från överallt
inväntar
pumans förmedlarstämma om de blomstrande tempellundarnas
grönskande

det var en gång i är tvenne berg vilka kom till en flod vilken stigit fram ur
sanddrakens vingar
buren från havens hjärtspetsar
bergen lyfte armarna
händerna
in i himlar
flätade samman fingrarnas välsignande av hennes vishets närhet
bergen är maka är make
höljer flodens lopp och allt vilket däri
allt vilket därom lever
detta var detta
är tempellundarnas
anlag



tärnor svävar
dansar över turkosblå stränder
ett nät kastas ut
dras in
fyllt med strömmar vilka söker frigörelse
tärnor vacklar i stegens spårvilja
landar i molnskogens lövsalar
havet sjunker
sjunker
andas in av bottnen
blottlagd är bottnens utsagor

se jag är ej den mara det sejdades över mig
jag är bottnen vilken bär
svalde fiskarna gjorde jag ej
tog
ej
deras liv
deras leverne
tog jag ej
släckte korallskogarna gjorde jag ej
detta är dessa
är städse närvarnade

se makaren skrida till verket
bogbladsverket
ser du skeppets
båtens runda skrov
är detta bukens form eller är det bröstets form
revben ur bröstben
clavicula
vingfågel
andas
nyckelben

nåväl vad är det makaren ämnar
bärandes ämbar till mitt blottlagda
så många utsagor
utmarker
utmarkssagor
utmärkssagor
vad är det makaren ämnar
bärandes ämbar till miutt blottlagda
så många utsagor
så många suckar har lagts över mig
ringtäcken
kedjetäclken
beskrivits har jag likt dy
träskliknande
ja, alla dessa kvedoord och här är jag
naken
blottad
tom
tomhet
i det bottnen
botten är nådd är det ej över
ur gryningstystnaden
vakanr
vad
violinens stämma
adagiot
andanten

makaren lägger vågor till rätta
kammar reder ut hennes långa hår
borstar håret glänsande med långa tag
navet bär ekrarnas fullbordans strävanden ut
makaren täljer av mig
skeppet

tärnor höjer stämmor
makaren sänder blicken till dem
jo
se
miott blad mitt redskap är till
han täljer sand och täljstenar
gnistrar med skärpa i middagshöjden
makaren
fortfar
ställer sig i fören
inväntar vad

jag såg havet andas in
såg
bottnens sanna väsen
inväntar flodens inkommande
skeppet visas vägen
av havets vingar
vilka bär oss
in i solnedstignings uppgång
uppför trappans sjuhundra steg
skall jag föra sagokornen
ur bottnens
verklighet
plantera dessa korn
i skogarna
av skövlade regnsånger



bergspuman glider ljudlöst fram
följer
bergens skrevor

tassar mjuka
bärs av bergshänder