Jag sluter mina ögonlock

trycker kudden hårt intill mig

ligger alldeles blickstilla

ensam med mina tankar

iklädd vita lakan

kalla och hårda

jag svävar i tomrum av mörker

där avstånden växer i takt med en svagt tickande klocka

utanför har den gamla arbetarstadens oroliga ande just vaknat

panikartat gett sig ut i sitt vardagliga myrstacksrus

bilar svischar förbi som argsinta bin i vansinnes färd

desperata att tjäna sin drottning

ljuset bryter igenom persiennerna

jag vrider mig

vill försvinna

gömmer huvet mot väggen

lyssnar till min egen andning

känner kyla

mitt hjärta slår visst i otakt

ryggen värker

fötterna brinner

försöker fantisera mig bort

långt från alla bekymmer

alla dessa plågor

alla dessa plikter

plötsligt får jag svårt att andas

mår illa

vill kräkas

jag vill kräkas olja och pengar

kanske är det allt kaffe som jag hällt i mig

har varit vaken hela natten

känner mig rolös

tankspridd

rädd

dålig

allt är hopplöst

meningslöst

jag är oduglig

jag är inte längre som dom, tänker jag

jag är inte mänska

jag är vampyr

världen har glömt mig

jag tål dem inte

jag vill kräkas

jag vill kräkas makt och missbruk

asfalt och murbruk

jag vill kräkar modeller och populärkultur

religion och politik

djävla djur!

ändå är jag avundssjuk på rovdjuren

dom som leker

där ute skrattar dom, de levande

omedvetna om deras dödlighet

deras hjärnors spratt om självsäkerhet

här ligger jag i min kista

som en vingklippt fågel

sprattlande i dödsångest

samtidigt som jag föraktar livet

och min förmåga att älska