dammet virvlar rosenblad runt berätterskans fötter

vandrat har hon i tistelskogar
i mossa mjuk
i savanners akaciablomst
i mossmarker
i stäppers galopperande hovar
i blomsterängder
i öknar
städer
hav

hav

däri hon nu kommer är stigarna trampade ur byar till byar
byar av vindknippen
blåstknippen
allt det vilket knippen är

markerna är utbredda bördiga
torkade
vilande vaknande
flodbäddade
obäddade
manglad lärft
trasslad lärft
veckade örngottsband
avslitna
gapande hål
lagade hål
fransar
ofransade

denna stig hade ropat henne till
dammet virvlar rosenblad runt berätterskans fötter
håret är vita skyar av moln
silvertrådat
silver vit spunnet
ansiktet bär markernas linjer
ögonen är allt det hon ser
gröna blå bruna svarta
i alla valörer

aha valörer näbbler kajorna vajandes tråden förnumstigt
ja
se
valörer

berätterskan viskar tyst
i kärlek till vakarfolkens luftsegel
ej penningar så skriver hon vilka förmedlar tecknen ej

kajorna lyfter svarta dok
stjärnhav skimrar
hon bär en stav i hand
staven bär tecken
bär fjädrar
bär skallror bjällror
amuletter sägs det


skogen vidgar ögondalar
se skogshuset

se eldarna brinna
se gatorna väva
se flammorna dåna trumsegel
se männen i vita mantlar böljande
se den vita månen i blekgyllene strålglans
omgiven av vindar
viskar i ljusa mjuka milda resonanser
pergamentsmembran andas
silverhornen ljuda i fjärran
i bergen runt om i
havet av stjärnor
se kvinnorna
ansikten bleka otydlighela bak slöjor
insvepta äro kvinnorna i midnattsblå sjok
silversmycken klirrar in i klingar
fingrar är silvercymbaler

vit skrider hon
med slutna ögon höres
hennes
strålande stämma
syster
i varje ditt fotspår
vaknar
blommor
ur rosendaggen
ur den jord du är
vari ropar de

tvenne vilsna segel
möts i stormigt hav

edra ansikten är vävda in i varandra

spröda toner
bärs av
en

i nattens silverocean
seglar guldskepp
in i safirgrottans
djupt
blå

väcker slumrande rubins
drömknopp

gryningshymn lägger
smaragdmantel
runt hennes axlar

guldsegel rör vid
solkällans ögon

så är i icke vilsna

dammet virvlar rosenblad runt berätterskans fötter
amuletter sägs det
viskar staven

berätterskan viskar tyst i kärlek
amuletter är det ej
mer
var
sko
har en plats vilken är
en del av hel
ty varje steg landar mjukt av fotdyna
till markdyna

havets dyningar sänder havsbrisdofter
moln seglar upp
byn välkomnar hennes närvaro

barnen är samlade redan runt elden

berätterskan
viskar
tyst;
vilket vackert rede runt eldägget
så flätar bybarnen redet helt
eldägget viker ut skal
nio drakar väcker
sju av trenne
nio drakar omfamnar luften

hon
väcker berättelsen deras hjärtan samlat

himlen var helt klar
en skimrande duk av tunt blått siden
i fjärran syntes moln komma
allt
närmre
samlas
tätt samman
ur molnen de släppte ur molnen
vad var det

ett av barnen vidgar ögon glädjestrålande
så gör barn i de stunderna
karameller, karameller släppte de
i sådant där
vackert
genomsiktligt
papper
glasvingepapper
modern tystar i kärlek mildvacker barnet
hör
ja; kanske var det karameller
det märkliga var att solen drogs i moln
vandrarna kände det vara fläkande upp
kände skeendet vara
hotfullt
de kastade orosblickar
ja
dessa blickar for virvlande i kollisionskurs
och kanske var det deras börsar
vilka sprängdes
steg så
uppåt
molnfriden var med ens i oro
orosmolnen släppte vilsenhet in i vandrarsteg

det är i den stunden natten öppnar sitt öga
himmelsvid är pupillen du instiger i
där du är i ditt slutna instigs utstegs öga
vet att
nattögats pupill
har allt det du ser i ditt eget öga

i gryningen har molnen skingrats
ur himmelshänder
regnar guldbladsoblater
helt utan
valörer

i den stunden
lyfter ur eldägg

sjuhundra
vita
fjärilar

se vandrerskan komma
hon bär en korg med
karameller

barnet ler



jag visste det
väl