dagbräckningen tvättar sotflagor
ur elden vilken slocknade
i floden vilken rinner ur hennes skönhets händer
hon lyfter dem
kallar in silverstoff virvlar i mjuka moln
in i eldskruden
dagbräckningen niger inför silvermodern
tillreder
dagens
stigar i kärlek




hur
kan något vara så hårt
som är så vackert
därför att det vackra är dess frihet




så vore mina händer
fyllda av liv
önskebrunnar
vad önskar du dig då
det har jag förskjutit
lagt djupt in i en ficka vet ej var
landsförvisad ser jag mina steg
ser ej mig

en krusning rör mina händer
land för visad






hur
kan något vara så hårt
som är så vackert
därför att det vackra är dess frihet








jag frågar dig
varför knöt du snörkorsetten så hårt
varför böjdesbröts min rygg
för att du ej skulle förblöda av såren du gavs

jag säger dig
det gavs mig aldrig möjlighet att helandeandas
var det därför du knöt den så hårt
för att såren vilka gavs ej skulle synliggöras






hur
kan något vara så hårt
som är så vackert
därför att det vackra är dess frihet








moderfader
vari andas du

så
sträng

värken skär mig i bitar

strängen din
barnet mitt

har
brustit

räds icke floden

därför
andas jag
sträng

tonerna dina mattas allt för fort
andedräkten min spinner ditt silverljus
ur källan vari din önskan skimrar

den du förträngt

till lyran vilken inväntar dina fingerknoppar









kopparklanger är lagda i solvinden
eldarna brinner i fjärran helt nära
ansiktet ser jag i lågornas
skimrande smekande
händer

lugnt
fridfyllt

sitter i stenmoderns knä
under hasselträdets krona
önskar mig god resa

detta

är över nu