i år besökte jag ingen kyrkogård
och sjöng inte i kyrkan när ljusen tändes

dagen var en arbetsdag
detta annorlunda år

jag går försiktig
på den första krasande frosten

öppnar sakta locket
till den blå minnesasken

finner ett pärlande skratt
från ett barn som aldrig blev tre

                       *

en önskan att älskas fast jag var fel
bara i sången kunde vi mötas

i år möttes vi i sorgebearbetningens
skepnad jag läste mitt brev
du lyssnade
jag vill tro att vi ses
i ett annat liv

                  *

en hand som stryker ett grånande hår
hos henne var jag aldrig fel
hon ler fast rösten är borta

                    *

lakrits-kolan i påsen när han kom på besök
och hans envishet, aldrig hade han fel
fotografiet var förstås spegelvänt

                     *

doften av ladugård och värme
kärlek och snustorr humor
kaffe på fat och pump i köket
på sängkanten Gud som haver
barnen kär….

                     *

cykelfärden bakom hans rygg
genom en levande tallallé
han blev sen en rullatormästare

                   *

hon instruerade min syster och mig
att sitta som fina damer gör
oj vad vi övade med skralt resultat
vi damp ner på stolen och fnissa i smyg

                   *

den första luftmadrassen
som var gul och röd
reklamtryck för Kellogs flingor
lotteriet var hans lindebarn

                  *

hans stolthet bakom ratten
i den stora svarta bilen
en sommardag när jag var fyra
och mötte hennes skrattande ekorrblick

                   *

hans spännande berättelse
om båtfärden till ”Amerikat”
en morgon i kökssoffan
sen fick han en egen familj

                   *

 i asken finns också de
som nyss var här

den djupa vänskapen som befriade
modet och värdigheten han visade
när han gick dit andra gått före
en grådag förra november

                  *

hon var studiekamrat genom många år
från hjärtlungräddning
till högskolepoäng och uppsatsbryderi
sista kursdagen i maj stod stolen tom
hon kom aldrig tillbaka igen

                  *

hon som brann för dem
som inte platsade i mallen
hittade vägar att nå

näsduken hon räckte mig
när min sorg var stor
gräset var som grönast
när hennes tid var utmätt

                   *

frosten krasar under foten
ett ensamt lingon
blodrött intill stenen

jag stänger sakta
locket till den blå asken

kylan nyper kinden

gräs och träd är på väg till vila

skymningen smyger på

tänder ljuset på bordet
kupar handen runt muggen med ängeln
blundar en stund tätt intill

© Eva Langrath november 2009 bearbetad november 2012