Vi kallade det ett land.
Där bodde dagarna och nätterna andades.
Där byggde vi bo och ro
och spelade balalajka mellan tårarna.

Vi kallade det ett land.
Där knöt vi våra band och fäste dem i horisonten.
Där vandrade vi nakna mellan det grå
och lät skymningen få sin egen färg.

Vi kallade det ett land.

Det var innan det välte
och lade sitt blod i våra munnar.
Då allting gav mening
som det gör när man inte ser.