Du tycker att jag överdriver.
Jag vet att jag inte gör det.

Mitt ytliga jag.
Du.
Mina tankar som styrs av förnuft.
Du som styr pennan vilken förmedlar mitt innersta.
Du tycker att jag överdriver.
Men jag vet varför du tycker det.
Därför att jag har brutit loss.
Jag har tystat dig.
Jag har tagit ifrån dig makten
att sudda ut och dämpa
mina känslor och kval
med logiskt tänkande och rationella förklaringar.
Jag har kastat dig åt sidan.
Och äntligen
kan jag ge uttryck åt mitt innersta,
utan din censur.
Du tycker att jag överdriver.
Du har inte längre kontroll över mig.
Du kan inte längre trycka undan mig.
Och gömma mig.
Du kan inte längre blunda
och få mig att verka
liten och obetydlig.
Du min skapelses
rationella tänkande.
Du som inte är rädd för spindlar och mörker om natten.
Du är maktlös när jag skriver här.
Och därför tycker du att jag överdriver.
Men det är inte upp till dig att döma nu.
Du får stå vid sidan,
och hoppas.
Hoppas att detta är det enda stället,
den enda tiden,
den enda platsen,
där du inte har någon makt.

Än så länge har jag dig i behåll,
jag kan ta dig tillbaka.
Mitt förnuft.
Jag kan lämna denna plats
och åter ge dig makt.

På grund av dig överlever jag.
Och jag är tacksam.
För dig.

Men inte här.
Här är jag utan förnuft.
Här är jag orationell.
Här är jag fri.