jag fortsätter inte över myren
går i dimman som på något vis kramar mig, kallt sådär

tvekan finns inte, jag vurmar för otvekan
är bara sån, har alltid varit
för jag är inte rädd

jag är modig
gör bara saker jag är rädd för
övervinner allt

jag var så rädd så jag gick sönder till slut



bakom gick
och det såg jag aldrig
döden

alltid så nära flåsande
jag tyckte det blåste kallt
tänkte det var vintern bara

det var döden
döden går bakom livet

eller framför
fast svänger om cykeln så att han hamnar bakom



ni vet, om man ser saker linjärt, så tänker man i början är livet, födseln
och döden är i slutet liksom

om man ser saker, tiden, i cykler
hamnar döden väldigt nära födseln

före

fast det känns som han går bakom
och lurar

blåser i örat

en ring

som en tinnitus utan slut