i världsträdet
hänga strimlor

av ett liv
av en gren

hud
liv
skuret

i tysthängen vilka fladdrar i vinden

svagt

ibland höres
suckar

jag vet att jag ej borde
sucka

ibland ses
en droppe
blod

spridas ut

på en av strimlorna i skiftande

jag vet att jag ej borde
blöda

grenen sitter
i trädet för att se

strimlornas samhörighet

länge har grenen sömmat
vid det sista stygnets lagda
i den yttersta stunden

faller nålen ur hennes hand


en stjärna synes falla
stiga in i månskärans hand

ditt ansikte sköljer jag
i skogarna vilka
breder ut
vingar
ur trädskuggors
ljusförening

vari tjärnen släpper
källan ur tvagandeskåls kalk

tjärnen
hon den vackra stiger upp
ur grundskål

silverklädnaden
underklänningens silverskira skymtar
under
överklädnadens
överklänningens mantelindigoblåsvarta djup

hon viker
smeker kapuschongen av
frilägger ansiktet

i den stora asken synes
nattfågeln

ur hennes
överklädnad stigen
vakar över orden

hon tar min hand

det är i den stunden
hon viskar orden


ditt ansikte
sköljer
jag

hon frågar mig
vad är det vackraste
hon ligger i bädden
lakanen är vita
hennes hud är genomskinlig
genomsiktlig
blodkärl skimrar genom huden
håret är utslaget
en vit aura
händerna håller hon över bröstet
utslagna händer
kanske känner hon
mina tankar vakna
ta fatt i
omforma de bilder vilka steg upp i hennes fråga
är det
det vackraste säger hon med svag stämma
ändå så fylld av varm styrka
är det, det vackraste, det dina tankar säger dig
det dessa lyfter ur minnesfloden
det är pärlor tanken lyfter fram
frågan är
vad är det vackraste

stämman hennes är en hand vilken smeker tankarna in i tystnad
blodkärl skimrar genom huden
tystnaden är mjuka penslar vilka målar tystnaden

det är det vackraste
annat kan jag ej förtälja dig
det vackra är det
det kan ej urskiljas
kanske är det, det rannsakade minnet
insikten av lövens vävarhänder

hennes händer ser jag utslagna över bröstet
hjärtat andas
breder ut vingar
det är ej ett
ett
hjärta
det är tusende purpurfjärilar
lågan i eldskålen
fladdra
finner lugn
i det hon vandrar genom rummet
genom fönsterrutan
ögonen är slutna om kristalldrömmen
händerna är utslagna
bröstet är solorigot
är månfullbordan
fingrarna är stjälkar
rosenstjälkar med djupt röda rosor
skimrande droppar andas
skymningsdagg
gryningsdagg
synes rosorna bära

du är vacker i din frid
vandrerska