fågel i min hand se jag öppnar
i en stund det knutna
flyg in i himmelsvindens vida
molnstäder

giv mig lindring


*


älskade

jag sitter under stjärnlinden
den högra i skogens vänstra

sjalen jag bär är så fylld med hål
slitna

fryser gör jag
undrar

var
är

du


*


de målar hudarna med
jordbladens färger


med droppar av eld
givna


ur morgonsolens skålar
ur aftonsolens skålar

penslarnas mjuka är
av skogarnas steg

de har ej vandrat över
de har vandrat med


de målar hudarna
i kommande
av var
i är


*


eldbladen vita
sköljer in i lugna vågor
fingrarna rör vid
strändernas frusna
lägger höljande täcke över

drömorden


*



slätterna ligger med slutna ögon
under husens fyrkantsskov
under asfaltens bultande hjulspår
med vitna huggna streck
vilka suckar
mitten

här och var
med mitträcken
till hinder av handmöten
då och då höres byggnaderna dra
darrande suckar

dessa minns händernas hantverk
husmakarnas ännuseende ögon
fönstren blickar ut
med nedslagna vingar
gardiner rör vid gardiner


ett barn står vid rutan
så vackerinramat är barnets ansikte
ser in i stjärnhimlarna
barnet vet
slätterna ligger med slutna ögon
inom ögonen vajar gräsens plymer

stiger bergen höga klippsteg
gäspar stort
ravinen öppnas

ögonen tåras
vattenfallet kastar sig vilt fritt ut
över ögonranden
fyller ravinens törstande eldsand
han ler

kanotmakaren förfärdigar kanoten
av spända hudar
bär ännu hennes tillredardoftande fingermjuka
han målar cirkeln i fören
förenas med flodens rörelse
endast du vet vari hon väntar mig

de lämnar ravinen
når porten med de vakande klippornas resta händer
han bugar med handen över hjärtat möter han blicken
av hon av han

kanoten följer vägen under deras handkupol
när hjärtängen

där de vilda fria betar vishet ur markerna

kanoten landar vid roten av
hans väntande stig
han lyfter stegen in i sin hand
sluter ögonen samman med slätterna


solöga öppnar sin vita pupill
guldblad stiger upp ur botten

han ser dem stå i floden vaska efter guld
floden rör vid fingrar
pudrar fingrar
hetsen griper an
av detta vredgas guldådersögon
guldet sjunker djupare in
djupare
detta är ej viljan
lyssna till vinden
se edra ryggar ploga fälten
med edra hjärtan öppnade
vattnande spirandefältens hjärtsvar

solöga öppnar sin vita pupill
guldblad stiger upp ur botten

han skymtar ett ansikte i pärlljus
vinden för ljudet av tingshas
av fingercymbaler
så vacker mjuk dansar hon med skira slöjor
höfterna röres mjukt
ansiktet ler
genom fotvalvens porlande bäckar
upplever han ett hjärtas sång

den vidvingade rör vid hans stillade sinnen
tänder elden i den ritade cirkeln
timjankvistar renar hans andning
stäppsalvia renar hans panna
den vidvingades vingar stryker av honom vandringskläder
bjuder honom in

cirkeln värnar hans drömstig
elden brinner i nionde
varvid en droppe stjärnvatten fuktar hans läppar
glöden andas i tvenne
i tolfte fuktar en droppe stjärnvatten hans stämma
han upphöjer stämman in i sång
glöden lägger i trettonde
kol i hans hand

res dig
vägen är öppnad

han målar på bergets väggar

vägen

genom fotvalvens porlande bäckar
upplever han ett hjärtas sång


*



kristallsångerna faller mjukt ned från himlar

barfota vandrar hon
med rosenröda kinder

strålande safirögon

mantelns vida
pärldun

smeker
hans doftande spårkupor

vari smaragders

hjärtblad växa