Du ler så annorlunda
Som om du äntligen, efter år av förväntan,
Är tillräckligt lång för att åka den största bergochdalbanan på tivolit
När vi är

Ibland, håller du fast mig med din blick
Tittar under lugg,
Och låter mig se blänket i dina ögon
Som jag kan ta stöd emot

Litet förläget brukar du
Mumla hastigt
Om hemligheter som ingen annan vet
Men som du måste få ur dig
Då tungan glöder

I din säng bland nybäddade lakan
Låter du mig krypa in, långt in
Inpå ditt bara skinn
Och jag får höra ditt hjärta
(Fast jag inte är där)

I tanken fångar du upp mig
Mjukt men bestämt
En omfamning där jag är din
Vi ett oss.
Men du frågade aldrig mig
Och jag vill komma loss.