När jag sitter så här, i soffan framför teven, kan jag inte se dörren. Men så snart jag skall ut i köket eller till toaletten måste jag passera den. Den ser ut som alla andra dörrar i lägenheten men har en speciell laddning. Jag kan hantera det. Jag kan tillbringa en hel kväll hemma utan att det påverkar mig alls. Däremot har det ju sina praktiska konsekvenser.

Dörren är låst. Fast nyckeln är densamma som sitter i flera dörrar i lägenheten, så det hindrar mig inte. Jag låste för att jag i början var rädd att jag av gammal vana skulle gå in där. Den risken är antagligen noll nu. Någon gäst kanske av misstag kunde gå in där - men jag har aldrig gäster. Inte nu längre. Ändå inger tanken på att ha dörren olåst mig med ett vagt obehag som gör att jag avskriver alla sådana tankar. För övrigt skulle jag antagligen inte kunna förmå mig till att låsa upp den. Sådan kontakt med det andra rummet är det jag helst av allt vill undvika. Det är alldeles nog att ha dörren så jag ser den flera gånger varje dag. Jag lever alldeles intill det andra rummet och varje natt är jag där i mina drömmar.

Det är alltså fyra veckor sedan jag stängde dörren för gott. En månad. Tjugonio dagar, för att vara exakt och några timmar. Jag stängde dörren och har därefter inte så mycket som vidrört dörrhantaget. Det har vissa praktiska konsekvenser. Bor man i en tvåa på fyrtiosju kvadratmeter märks det om man förlorar ett rum. Bland annat finns nästan alla mina kläder där. Men jag har köpt lite nytt och ingen bryr sig om hur jag går klädd i varje fall. Man anpassar sig förvånansvärt snabbt!

Ni kanske invänder att detta är en väl radikal lösning. Varför stänga av ett helt rum i en stad där det representerar en miljon eller mer? Det är otvivelaktigt så jag själv skulle ha reagerat för trettio eller trettioen dagar sen om någon hade beskrivit situationen för mig. Fast det beror på okunskap. Skulle någon se min belägenhet i alla sina detaljer skulle han hålla med mig om min analys. Vår syn på människans frihet är överdriven. Utifrån en viss uppsättning förutsättningar är valen som står till buds ofta mycket färre än de ser ut att vara. I varje fall om man vill handla rationellt. Jag har naturligtvis funderat på att flytta - men då måste jag åtminstone i tanken befatta mig med rummet. Bara att skriva dessa rader kräver en nästan outhärdlig ansträngning. Då är det bättre att vänta. Förr eller senare händer alltid något och en dag är man på andra sidan om sina problem. Till dess sitter jag här. Med ansiktet mot teven och tankarna långt borta från det andra rummet. Programmet handlar om fjärran civilisationer: Kina, Indien och Rom.

Men en tanke oroar mig mer än något annat. Från husen på andra sidan kan man se rakt in i min lägenhet både det här rummet och det andra. De måste se ett alldeles vanligt rum. Ett ordinärt rektangulärt sovrum, med plats för dubbelsäng. Som om inget hade hänt. Ett vanligt rum, där absolut ingenting ovanligt går att urskilja.