Promenaden hit bildar en känsla i mig som skär och blir till ett obehagligt behag.

Det är samma känsla man får när man till exempel återväder till en strand i ett annat land som man älskade för säg, 5 år sedan.

En sådan känsla jag kommer ha sekunderna innan jag går bort. Jag vill att dessa sekunder ska kännas som en kvart för att tillfullo få känna denna känsla.

Det är en sorgsam känsla. Den fyller hjärnan med en melankoli av minnen som handlar om avbrott och avslut, stunder då tillvaron förändrats och bytts.

För mig handlar den om stunder jag skapat med andra personer som nu inte finns i mitt liv längre.

Eller om personer jag har i livet men som jag med tvärsäker känsla vet jag kommer sitta och fundera över och tänka på i halvtimmar om dagen på stunder vi hade som var så underbara!

Och på något sätt sitter jag hellre ensam och återkommer till den känslan och de tankarna än att ha personen i mitt liv på ett faktiskt sätt.

Märkligt, men alldeles underbart.

Det innebär att närvaron och tillgångarna till mina känslor är starkare än nuet självt. Kan man säga så?

Jag kommer alltid älska denna plats, den kommer alltid väcka denna obehagligt behagliga känsla i mig.

En plats jag hela mitt liv kommer ge många återbesök.