Utan fantasi, drömmeri och mysteri så trist.

Man får en frist när man läser en roman och drömmer sig bort från dåd och katastrof efter katastrof eller man skriver här en strof.

Man läser en filosof och lyssnar på musik och en specifik känsla tar över ens tankar.

Man tankar ny energi för att bli till den man vill vara, det barn man en gång var, tankarna blir återvunna, som om de var nyligen funna.

Man är inte vuxen förrän man vågar visa sitt barnsliga jag man har gömt eller kanske glömt någonstans längst där innerst inne.