Doften av syren blandar sig med avgaserna från lastbilen som står på tomgång längre ner på gatan. Vinden drar i klänningen och jag får hålla den med ena handen för att förhindra att den far upp, som på Marilyn Monroe. Jag hade tänkt att vara härifrån vid det här laget, men mäklaren är försenad och nu finns risken att du hinner hit innan jag försvinner.

Jag vet att jag ljuger för mig själv när jag säger att jag inte vill se dig igen, varför skulle jag annars ta på mig din favoritklänning. Med darrande händer knäpper jag den matchande gula koftan och rättar till handväskans axelband, fastän det inte behövs. Nervös fastän du inte är i närheten, jag är säker på att du inte ens vet om att jag ska sälja huset.

Ljudet av en bil som svänger upp på gatan får mig att sträcka på mig, hjärtat hamnar i halsgropen när jag ser att den är silverfärgad, men det är inte din bil, det är inte du. En suck av lättnad far ur mig, samtidigt som magen knyter sig av rädsla för att aldrig få se dig igen. Jag kommer aldrig tillbaka, inte hit, aldrig att jag återvänder till dessa minnen. Det nu tomma huset tornar upp sig bakom mig, hotar att kväva mig med alla minnen som kommer av att bara se på det.

Det visar sig vara mäklaren som kör den silvriga bilen, han kliver ur och kostymens pressveck är knivskarpa i solen. Ett fast handslag och en sista namnteckning senare lämnar jag över husnycklarna tillsammans med det telefonnummer han kan nå mig på i Paris, nu är det över. Jag måste vända mig bort när han kliver in genom dörren till den vita funkisvillan, tänk att jag aldrig behöver se det stället mer. Med handväskan på passargerarsätet i den lilla hyrbilen kör jag bort mot flygplatsen och livet utan dig.