hur långt jag hade gått

den dagen när allt kändes

så mörkt svårt och tungt

det minns jag inte behöver

inte minnas heller det jag minns

är att det lättade och det tunga

i mitt bröst försvann

jag gick efter stigarna som jag

kom ihåg från min barndoms

vandringar när jag gick där var

ledsen men tårarna inte ville

komma

nu som vuxen var det ingen som

plågade mig jag hörde ingen som

sa stora flickor gråter inte

jag minns än den dagen jag gick där

försökte minnas träden och sjön som

denna dag låg blank och vattnet glittrade

i solen

jag stannade vid sjön en liten stund

njöt av stillheten och tystnaden

lyssnade till koltrastens sång där

den satt högst upp i granen med

dom stora vida grenarna

hur länge jag var ute vandrade

i minnen från en tid för mycket

länge sedan det kändes inte viktigt

det var härligt att gå den välkända

stigen minnas hur det såg ut en gång

den kvällen somnade jag utan mörka

tunga tankar sov gott en hel natt utan

mardrömmar

när våren är här snön försvunnit

är det kanske dags att där igen

lyssna till fåglarnas sånger och

kanske få se en hare ett rådjur

eller en älg där som mina fina

minnen från förr gömmer sig

anits 2 februari 2013