Vi blev bortglömda,
utsuddade från varje människas näthinna
och blev kvarglömda uppe på vinden.
Men jag gav ingen vidare tanke åt dem, utan
borrade ner min näsa i ditt tjocka hår.
Ditt bröst gick upp och ner när du andades.

Vi behövde inte se alla hinder i mörkret
vi var ju alltid stilla i varandras famnar.
Men ibland önskade jag att jag aldrig såg dig
då ditt bröst blev tyngre, då ditt hår blev grått.



Vårt stearinljus har brunnit ner.
Jag hoppas att jag får se dig igen i Nangiala,
hoppas du det inte också, älskling?