Kanske var det du som gav mig tron på mirakler, herr Ordskrivare? När stormarna föll omkring mig och väktarens sjukdom skar genom mina ben. När bluesen inom mig inte var blå men svart. När själen åldrades i mina ögon.

Kanske var det du som gav mig tron på mirakler, herr Ordskrivare? När barndomen brast och varet hotade att kväva det liv som var givet. Stillade du för en stund alltings ont. Samlade du det lilla barnet vid din sida och ledde det in i en skog av sagor.

Vävda av ordskrivare som du. 

Vid din sida fick också jag lov att gå med på kometjakt. Fick också jag vandra i skogen där Gud andades. Fick också jag vara barn med drömmarögon. Fick också jag samla snäckor i min hatt.

Och din rösts värme gav det andra livet. Ett liv som gjorde lite mindre ont. En liten stund.