Den dagen när havet lade sig ned för att vila. Fick de gamla själarnas suckar träden till att sjunga. Brann elden i kraniets ögon och gav ljus till hem och härd. Baba Jagas råd hade funnit sin väg in i det sökande hjärtat. Därför ställde hon silverskål och guldäpple till sidan. Därför lämnade hon sitt hus och vandrade ut och till. Därför lade hon sina silverarmar vid katedralens port och med hörande kropp och sökande steg klev hon in genom den stängda munnens port. Blev stående så. Lyssnande till sin egen historia och sorger gömda mellan stenarna.

Efteråt.

Packade hon sin kont. Lät sina fötter föra henne. Till den plats där också en sammanplåstrad kvinna kan sova trygg. Och älskad. Och där körsbärsträden blomstrar mellan samtal och öppna öron.