Jamen, hallå.

Är det så illa i Sverige nuförtiden? Nu, när den politiska konformismen gjort sig av med alla historiskt betungande ideologier, och sätter mångfald och valfrihet i centrum, får man väl se till att man väljer det som passar en? Varför ska samhället lägga sig som en blöt trasa över medborgarnas egna drömmar och livsmål?

Den gamla imbecilla uppdelningen av folk i vänster och höger gäller ju inte längre, partierna är alldeles för lika för det. Dessutom minns ingen längre vad varken socialism, liberalism eller konservatism hade för utgångspunkter i tanke och dogmer, då när det begav sig för mer än 150 år sedan. Jag kan i alla fall knappt längre skilja en sosse från en moderat längre. Solidaritet är numera den fråga på Högskoleprovet som har lägst korrekt svarsprocent när det gäller att hitta rätt synonym.

Darwin hade rätt, likaså Nietzsche och Heidegger. Det är de starkaste som överlever och det är inte mycket att göra åt. Så vi kan lägga allt politiskt käbbel åt sidan. Dagens eras beslutsfattare prioriterar de starkaste, de driftigaste och de som har bäst förutsättningar att lyckas. Läs boken ”Framgångsfaktorn”så fattar ni, det är glasklart där. Idag går skiljelinjen mellan människor som bidrar och de som inte bidrar, de som har jobb och de som inte har det. Debatten, politiken, skattesystemet och valfriheten är helt grundad i att sörja för de som har jobb och kan skaffa sig sådan standard att de kan använda sig av de val som erbjuds av marknaden. De övriga får klara sig bäst de kan inom ramen för lägsta kostad och insats från samhällets sida. Det finns ju viktigare saker att finansiera, t. ex försvaret eller offentliga konstverksprojekt som alla kan ta del av.

Jag klagar inte.

Med lite draghjälp av lagstiftning och samhällsandan, men framför allt genom min egen drivkraft och tydliga målsättningar med livet har jag kunnat förverkliga mina drömmar.
Jag trivs med mitt jobb, det är kvalificerat och betalar sig bra. Jag bor i en rejäl lägenhet mitt i Vasastan, med låga lån. Jag har ju varit med på två ombildningar och har dessutom haft skaplig ränta genom mina bankkontakter(dessutom är ju räntan avdragsgill, så jag slipper ju även betala den själv fullt ut). Två försäljningar senare har jag så bytt upp mig till en riktig paradvåning i bästa läge. Numera slipper man ju även förmögenhetsskatt på innehav av bostad eller andra tillgångar, bra bara det. Städerskan kostar ju numera nästan ingenting, men Lucilla kan ju i alla fall vara glad att hon har jobb hos det där bemanningsföretaget.

Det är ett jävla gnäll på teve om skola, vård och omsorg. Det finns ju försäkringar mot sånt, jag fattar inte varför inte fler har egna liv- och olycksfallsförsäkringar, men även sjukdomsförsäkringar så man slipper en massa köer och på direkten kan få kvalificerad vård oavsett vad det gäller. Och när det gäller privatskolorna, så kan ju terminsavgiften kännas hög, men kvaliteten är därefter. Dessutom är ju numera donationer från privatpersoner avdragsgilla, så min smärre donation renderar sänkt terminsavgift för Edward och Clarence, en win-win situation för alla, ja utom staten då eftersom jag drar av beloppet.

Lite får man faktiskt skylla sig själv. Alla har chansen att lyckas. De som slöar och tror att någon annan ska ta hand om allt lär bli besvikna. Och det gäller deras barn med.
Sen får man se till att aktivera sig, att även tänka på kvalitet i fritiden med familjen men även för egen del. Golfen tar ju tid, likaså vinklubben. Tre utlandsresor om året är minimum, om vi inte vill stanna fler veckor än vanligt i stugan på Öland. Utlandsresorna är bra för barnen. Det är viktigt att man får perspektiv på tillvaron och inser hur bra vi har det i Sverige. Jag vill ju inte att mina barn ska tro att framgång föder sig själv, utan att det gäller att ligga i och skapa sig sin framtid. Därför är det viktigt att de får se på andra ställen hur det kan gå om man går och drar benen efter sig.

Det känns väldigt tillfredställande för mig att min egen förmögenhet kan gå vidare intakt till mina barn, utan en massa arvsskatt på det jag jobbat ihop. På så vis bevarar vi samhällets grundstrukturer, vilket skapar kontinuitet och trygghet för alla. Den dagen jag lägger benen i vädret känner jag mig trygg i att Edward och Clarence fortsätter mitt värv på det sätt jag hade velat, och att de fortsätter hålla familjetraditioner och värderingar högt i vår familj, till fromma för kommande generationer.

Och till er alla andra som ännu inte lyckats. Sluta gnälla och gör som jag gjort - börja jobba och se till att lyckas!

@