Lätt som luft men ändå tungt. Han och hon.

Två försökspersoner i ett experiment, ett par som forskarna utsett till alldeles fantastiskt passande objekt att undersöka.
Man har lyckats lösa upp deras molekylkedjor, men i reseögonblicket har något hänt. Hopfogningen lyckades visserligen, men några molekylkedjor bytte plats så att de fick med sig en ansenlig mängd atomer från den andra.
De fortsatte resan, men nu bar de varandras DNA inom sina kroppar. Som färgar av sig, vecklas ut, ökar i omfattning och betydelse. Som skapar den gemensamma känslan, förmågan att förstå varandra, känna för den andre, bry sig, ömma, älska. Det sitter som klister inombords, känslan av att det just är den andre som bor i det innersta rummet.  

Anden lämnar henne genom munnen. Hennes läppar rör sig försiktigt, stämbanden vibrerar och luftpelarens mjuka front letar sig in i hans ytteröra, sveper försiktigt runt innerörats vindlingar, letar sig sökande runt hammaren och städet, sätter genom sin kraft trumhinnans mottagande membran i svängning.

Den pulserande rytmen suger han girigt i sig liksom luftens dolda budskap, tar emot det syre som nyss var inne i henne, suger in det och använder det, sänder en signal från innerörat genom förlängda märgen till hjärnans kontaktdon.

Luftens budskap och värme omformas till gripbart innehåll och signaler sänds ut till kroppens olika delar.
En sänds till ögonvrån som plötsligt blir blank, ett öga som lyfts mot taket i kontemplation.
Någon annan sänds till bröstet och det kramade hjärtat därunder, medan en rännil letar sig fram till munvinklarna som lyfts en aning.
För att följas av ett smeksamt finger som letar sig rakt ner mot hans underliv.

När luften tagit slut är sinnen skärpta, all känslans budskap förståelig, och han ler, bara ler.

Tänk det stora att i vanlig luft även kan döljas en innersta mening.

Älskade vän, vem är du ? Vem är jag ? Hur gör du egentligen för att så i djupet kunna röra min själ?
Vi smyger närmare, viskar i örat, vem har som du givit mig en ny dimension. Kan inte fatta allt vi berättar, allt vi säger, allt vi delar och betraktar.
Och nyss visste ingen om den andres existens.

Två behövande själar som fann. Som delar sitt inre.

                                                                           @