Var god, tag plats. Dörrarna stängs. Swisch!

Olle slötittar ut genom fönstret. Människor springer som myror för att hinna med sina vagnar ut till förorterna. Sneglar ned mot sitt bröst.
Han fick en iPhone i födelsedagspresent för nån vecka sen av mig och mina syskon. Han fyllde ju ändå jämt. Vi tyckte att det var dags att byta ut hans gamla iPod mot en modernare variant med både musik, telefon och bilder.” Kul med nya saker”, så sa han i alla fall. Ja även om han är sist i stan med att ha en iPhone. Nu, när alla har en 7:a har han i alla fall en 5:a. En liten svart sak som ser lite lyxig ut, och som nu ruvar på över 150 låtar. Han känner sig riktigt uppdaterad och i takt med tiden.
Så smyger introt till en gammal Beatleslåt igång, den börjar massera hans trumhinnor lite skönt, och medan låten spelar letar sig minnet tillbaka till en annan tid…papapampampam I need you …

Olle hör ljuden lite avlägset medan tankarna ger sig ut på egna promenader. Pling. Nästa Rådhuset. Han noterar nånstans i sitt medvetande en inbromsning, ett gnissel och ett avslutande ryck. Pschhh, klapper klapper, duns, dörrarna stängs, ryck, ryck och så lite framåt och en vaggande dunkelidunk.

I hans musikvärld har Beatles alltid funnits med från den dag han blev med musik. Han vet exakt vilken dag det var. Först fanns ingen musik alls, sen började hans pappa i lyriska tonfall prisa någon gubbe som hette Glenn Miller och vilka erövringar som hade ägt rum på gamla skoldanser när farfar var ung, sen kom hans storasyrras Elvislåtar och hur hon föraktade allt som hade med Tommy att göra, men allt det där var han för liten för att ha nån uppfattning om.
Men på 11-årsdagen öppnades himlens portar. Ett rektangulärt paket inslaget i grällt papper, några mackor, en ångande kopp påste (Lipton´s gula) och ett ensamt ljus på en bricka samt en änglakör av familj, vars musicerande fick håret att resa sig på en, och då knappast för att det lät särskilt bra. Raskt av med papperet. En AGA-grammofon i jakaranda med högtalare i locket! Med vridbar dubbelnål, en för 33-45 varv och en annan för 78 varv. Två knappar, en för volym och en för ton, och driven av 8 stavbatterier i botten (i något som liknande toarullerör).

Med grammofonen fick han sina första två singlar, A Hard Day´s Night och I Should Have Known Better med Beatles. Där öppnade sig dörren, hans dörr in i musikens värld. Pianospelet i Musikskolan och tragglandet genom Anderstigs ”Vi spelar piano 1-niohundraåtta” hade ju inte öppnat några paradisportar direkt. Men det var där och just då hans värld exploderade av intresse för popen, nya band, låtar och twist, tjejer, hippa och popcorn. Det var förpubertetens identitetsfrågor som just började ställas.
Jeansen hette då som nu Lee och Levi’s, och han tjatade hål i huvudet på sin mamma för att beveka henne, när hon resolut drog in honom på Tempo och ville utrusta honom med Billy Boy, skitjeans som kostade en fjärdedel av Levi’s pris. Och han bad, tjöt, och anförde hållbarhetsargument för att betona värdet i att satsa på kvalitet.

En parentes.
(Inser att hans barndom var svårartad bara genom det här med jeans. Så här var det. Efter viss obstruktion och ja rent ut sagt envetet gnäll fick han till slut ett par Levi´s, och han struttade stolt ut på gården utanför huset där han bodde, och satte sig vid gungorna för att inhösta publikens jubel. En grå collagetröja med flossad insida, ett par sprillans Levi’s med uppvikt kant, och så ett par vita basketkängor, där han med spritpenna klottrat ner några popband han antogs tycka om. På höger utsida stod det ”Grateful Dead” och det lät ju häftigt. Däremot hade han aldrig hört något av dem. På den vänstra stod det ”Pink Floyd”. Han rörde sig alldeles onaturligt naturligt framför de församlade, och försummade ingen möjlighet att vända rumpan mot unghögen, allt för att exponera sin nya mundering, och särskilt då lappen, den där gula med röd text och två hästar som drar isär ett par brallor, den som var värd 4 ggr ett par Billy Boy, rakt ovanför höger bakficka. Efter inledande manövrar försökte han så impa på tjejerna genom ett gracilt uthopp från gunga i rörelse. Det gick åt helvete. Jeansen förblev hela i nästan 10 minuter. Han linkade upp för trapporna, blödande från vänster knä och med en rejäl reva på jeansen. Morsans blick brände – vad var det jag sa – men hon tråcklade ihop hålet hjälpligt i alla fall. Vid den här tiden var ett hål på knäet ett tecken på klantighet eller långt gången fattigdom, och inte någon trendig hip faktor).

Favoritstället i stan hette HA: s Musik. Ingång på hörnet, en trög dörr, sedan förbi en massa gitarrer och saxofoner och bråte, snett höger och så där innerst under trappan var skivhörnan. Vid den svängda disken bodde han med sina kompisar, hängde där och kommenterade alla låtfodral som satts upp på väggen bakom kassan. Ur hålen i disken stack spiralformade sladdar upp med telefonlurar i par. Sida vid sida, lyssnande, stod de. Ibland tryckte de den ena luren mot kompisens öra, delad njutning var ju så mycket bättre än egen trots att det gick ut över ljudkvaliteten. Köpte man inget efter 7-8 lyssningar åkte man ut. För att nästa dag återvända.

Genom gåvor, veckopengar och annat byggdes så sakta en skivsamling upp. Under hans säng förvarades den blå ”spisarboxen” för singlar, medan LP-skivorna fick stå i en parad-rad i bokhyllan bredvid grammofonen. Det var den tiden inga ansträngningar var för betungande när det gällde att få lyssna på senaste skivsläppet.

Med Jonas på Mörkö kunde han trampa två mil på cykel för att Curre just köpt ”I Want To Hold Your Hand”. De satt andäktiga på golvet, framför en möbelkoloss med grammofon och blypickup. Rusiga av njutning under en eftermiddag, där de förtvivlat försökte förstå texten genom att spela en strof, skriva ner ord de hörde, börja om och lyssna från början och så ytterligare en snutt, ett evighetsjobb såklart men vad gjorde det? Efter fem timmar trampade de två mil hem igen, lyckliga och med ett papper i fickan med en text som knappast upphovsmännen hade velat kännas vid eller ens förstått.

Han minns den där doften av nyöppnad LP och det statiska knastret då man drog skivan ur innerfodralet, särskilt när det var inplastat. Förväntningarna då pickupen gick ned i spåret, guppade till och fyllde högtalaren med musik. Barndomsjul med dopp i gryta och mammas jul korv. När han äntligen fick dra sig tillbaka till det egna rummet och få vara själv med alla klapparna. Det doftade stearin och granbarr, och han fick vara upp så länge han orkade.
På med grammofonen, och där var de. Med stämsång, gitarrer och långa luggar, och de spelade bara för honom. En julklapp som han sög på, smakade av och inte kunde få nog av. Det blev nattliga genomlyssningar av jul LP: n, innan låtarna "satte sig" och lite märkligt kunde vissa låtar som han inte kände något särskilt för i början efter en sådär 15 lyssningar plötsligt växa och bli stora.

Och han var ju så litterär. Läste Bildjournalen som husbibel, och fyllde sitt rum med bilder på de onåbara. Mentometerknatter och röstning, han satt fastklistrad vid transistorradion när det var Tio i Topp och följde slaviskt Kvällstoppen. Han levde med musiken som en del av en begynnande men rörande pubertetsrevolt, och kunde träna sig i att få utlopp för sina aggressioner genom att komma ihop sig med nån kompis om det orättvisa i att listan blivit helt vriden i senaste röstningen. .

Plingeling, nästa Fridhemsplan, broms, knak, stopp, pys. Olle tittar upp. En medelålders kvinna med enorm rumpa tar plats mittemot honom, hon tar nästan båda sätena i anspråk. Brun kappa, basker nedtryckt över hjässan och lite spretiga testar som sticker ut. Hon ser barsk ut, fäster ögonen på honom och utstrålar lite tantig pondus sådär. Olle sväljer lite och drar försiktigt in fötterna, försöker göra sig mindre. Är det lillpojken som med ryggmärgsreflex underordnar sig en riktig stormorsa som kommer i närheten av en?

Swiiiiiisch igen! Han letar sig bakåt igen.

Olle försökte med tveksam framgång att se ut som Beatles. Han ville vara John. Morgonrutinerna följdes slaviskt. Vattenkammade sig, tejpade luggen och bakkopplade morsans dammsugare för att blåsa håret mot oanade höjder. Drog sen i den hopplösa luggen och förbannade att just han begåvats med lockigt hår. Innan han gick till skolan tvingade han ned fötterna i de smala bootsen, vek upp de jeans han gnuggat vita med farsans sandpapper och slängde sedan på sig jackan. Kepsen i manchester med knappen uppknäppt fick honom att få en kaxfaktor i närheten av Johns. Efter plugget jobbade han hårt på sin framtida karriär. Stod i timmar med syrrans sprayflaska som mikrofon framför spegeln och mimade till grammofonskrålet, helt övertygad om att han nästan var på väg att bli upptäckt. Han var inte ensam.

De var fyra oupptäckta genier, men med någon beklämmande brist. De kunde inte spela. Inte heller sjunga. Men de stred om vem som skulle vara John eller Paul. Nitlotten var nog att få bli George, och det var rena straffet att få låtsas att man var Ringo. Instrumenteringen var rätt enkel. Jonas på mattpiskare, Olle själv på tennisracket, Göran på osträngad mandolin och Håkan på ja, två kuddar på runt bord och två 30 cm: s linjaler. Det var bara att köra igång skivan på den gamla AGA: n och gå in i rollerna. Olle hade också av föräldrarna tjatat till sig en spegelglasvägg längs rummets långsida, så med lite god vilja och dämpad belysning var de rätt grymma. SM i luftgitarr, det är ett betydligt senare påfund!

Olle byter tid, och blir medveten om skramlet i vagnen, och den låt han lyssnar på. Han kommer på att den skrevs av George Harrison, den tyste. Han stod lite bakom de expansiva och egotrippade frontfigurerna, de som höll låda på presskonferenserna, de som sjöng mest och bäst, chockade och förargade smartast och flitigast. George hade nog ändå stark påverkan i det dolda, när strålkastarljuset släckts och de fyra som alldeles ovanligt vanliga ungdomar skulle försöka hantera sin berömmelse och kaotiska vardag. Han var nog tänkaren, betraktaren, gick sina egna vägar och intresserade de andra för existentiella frågor, asiatisk kultur och religion, det mystiska, sökandet efter balans och vila. Skuggfigur i världens mest berömda band, men han fick efter hand mer utrymme för egen musik på deras skivor. En melankoliskt vibrerande röst, mjuk och uttrycksfull, och så låtarna då, t ex guldkorn som ” While My Guitar Gently Weeps, Something och Here Comes The Sun” och andra.
Olle blundar, ser George´s skarpa ansikte framför sig, de pepparkornsliknande ögonen, hör ett replikskifte från filmen ”Let it Be”, där han blir så eländigt trött på Pauls perfektionistiska bestämmande, så han uppgivet säger ”säg bara vad jag ska göra, jag spelar vad som helst, vad du än ber om, bara du blir nöjd” Därunder vibrerade ilskan. Även om de sedan samlade ihop sig till en glädjefull avskedsskiva, Abbey Road så var det under inspelningen av Let It Be allt krackelerade, blev tydligt för de fyra att det var just som Lennon därefter sjöng, "The Dream is Over". Gruppen splittrades, fanns inte mer. Kvar fanns låtskatten, och en het önskan hos tillbedjare om en snar återförening. Och kanske skapade George sina allra bästa låtar först när han inte längre behövde utstå John´s och Paul´s kritiska omdömen.

Olle dåsar på i sätet. Tankarna skiftar, hör knarret av en cykel sådär en tio år senare. Året är 1980. Han cyklade nästan omkull en tidig decembermorgon vid kiosken på Kungsgatan i Uppsala, precis när han tjuvcyklade på gågatan och skulle svänga av mot jobbet. Löpsedlarna skrek ut det oerhörda. John Lennon mördad!
Frontfiguren borta, precis efter sin comeback med ny skiva efter 5 års hemmamansliv med sonen Sean. Olle tvärnitade, ställde sig där vid kiosken och bara grät, sörjde honom precis som om en kär vän gått bort. Insikten var där. Aldrig mera Beatles.
Veckorevyn gav veckan därpå ett specialnummer om Lennons liv, och på framsidan står ”att läsa och spara länge”. Han har den fortfarande i sitt nattygsbord, så här över 35 år efteråt. Och han har läst den. Många gånger. Efter hand insmög sig en känsla hos honom att det var lika bra, att de därigenom undvek att bli patetiska föredettingar, som turnerar runt med nostalgi som erbjudande och vill krama ur trasan en sista gång, sälja sig för en handfull dollar mer.

Ändå blev det så. Några gamla sångtejper av hädangångna Lennon, modern inspelningsteknik och tre medelålders herrar. Året var 1995. ”Free As a Bird.” Och sen kom ”Real Love” Olle skakar lätt på huvudet. Från videon minns han mest Georges hålögda och besvärade medelåldersansikte, när de tre kvarvarande Beatlarna står och gungar sida vid sida i refrängen. Tänkte "Gud vad gamla de har blivit".

Pling, nästa Solna Centrum. Olle rycker till och ser ut genom fönstret på den grönaktiga grottmålningen på väggarna vid stationen, medan vagnen bromsar in. Han reser sig och ställer sig nära utgången. Alldeles intill honom står två ungdomar med luvjackor och minst sagt rymliga jeans. Under luvorna sticker skärmarna på baseballmössor fram. Båda rör huvudena lite rytmiskt, och Olle förstår att han har stött på musikbröder som tydligen lyssnar på något bra. Han sneglar lite åt deras håll, och ser sladdar komma ut under tröjorna och försvinna in under luvorna. Det slår honom att musiken spelar stor roll i allas liv, oavsett ålder och att den i bästa fall förmår förena människor. Dörrarna går upp med ett gnissel, och Olle tar steget ut.

Den ene av pojkarna stöter till hans ryggsäck när han försöker tränga sig före. Olle vrider sig mot honom av stöten. Luvpojken stirrar på honom och säger ”sereför gubbjävel”. Olle åker rulltrappan upp. Om tre minuter är han hemma. Det slår honom hur väl han ännu kan känna dofter och minnas detaljer av upplevelser och känslor från förr, där musiken spelat en roll. En god vän under sådär 50 år, från ”spoling till gubbjävel”. Vänskapen med musiken har utvecklats under åren och föremålen för hans intresse har skiftat, även om vissa har en hedersplats i hans hjärta. Och den gamla AGA:n är nu utbytt mot en ny iPhone med sina oanade musikmöjligheter.

                                                                 @