Jag lutar mig närmare kvinnan som ligger ihoprullad som en liten fågelunge i sängen. Ögonen är glansiga och bröstet häver sig i korta flämtande andetag. Trots att hon är gammal, trött och sjuk, är hon fortfarande vacker.

När jag var liten var tant Tina den vackraste av min mammas alla väninnor. Dessutom var hon min Gudmor. Och hade varit flygvärdinna i USA, svårslaget i en tioårings öra. Hon hade dessutom bekostat hela min utbildning och försett mig med en alldeles egen lägenhet på Södermalm, ett stenkast från Nytorget. Hon har hela mitt liv stått bakom mig och trott på mina förmågor, men även stöttat mig i livets mörkare dalgångar. Nu är hon en spillra av sitt forna jag. Hon hostar lätt och lutar sig närmare mig. Pannan är svettblank och hon doftar något gammalt.

– Du förstår, det är bara jag som vet. Vet hur det egentligen gick till. Men jag har aldrig berättat. Jag nickar, och tar hennes hand i min. Den är iskall.
– Är det en hemlighet? Men nu vill du berätta. För mig?
– Ja, jag har burit den i nästan 46 år. Ibland har jag varit på väg att dela den med någon, men jag har aldrig riktigt vågat.
– Men varför gör du det nu då, frågar jag.
Hon ler lite pillemariskt och kniper tag om min hand.
– Därför att jag inte har långt kvar. Och kanske för att jag behöver få lite sinnesfrid. Det spelar ingen roll nu, men jag tycker det är dags att världen får veta. Och du är ju journalist. Kanske kan du sälja det här till någon tidning, vad vet jag?
– Men vad handlar det om? Min nyfikenhet är definitivt väckt. Jag vänder mig om efter min ryggsäck, som jag lämnat vid dörren.
– Vänta så hämtar jag min padda, så kan jag göra lite stödanteckningar. Jag drar stolen närmare hennes huvudände, får igång paddan och öppnar Word och döper ett tomt dokument till tant Tina.
Hon drar upp sig i halvsittande ställning och för handen genom det silverglänsande håret. Suckar och börjar berätta.                                                         

                                                                 *

Det är den enda olösta flygplanskapningen i USA:s historia, och en av vår tids största gåtor.

På eftermiddagen den 24 november 1971 checkade en man som kallade sig ”Dan Cooper” in sig på North West Airlines flight 305 från Portland till Seattle.

Han satte sig i plats 18C och verkade vara på gott humör. Han tände en cigarett och beställde en whiskey och soda. Han var i 40-årsåldern, av medellängd och klädd i kostym och slips. Kanske såg han ut som en tjänsteman. 
När planet hade lyft kallade han till sig flygvärdinnan Florence Schaffner, och gav henne en papperslapp. Florence trodde först att mannen försökte flörta genom att överlämna sitt telefonnummer, så hon lade bara ned lappen i sin ficka utan att läsa den. Efter en stund tryckte han på knappen ovanför sätet igen. När Florence kom till hans stol, viskade han:
- Läs lappen. Jag har en bomb.

Florence satte sig ned i det tomma sätet bredvid Cooper och tittade ner i väskan han hade satt framför sig på golvet. Hon såg något som såg ut som en bomb, en låda med sladdar och en lampa som blinkade. Det blev aldrig utrett om det var en verklig bomb eller bara en attrapp. Florence reste sig direkt och larmade piloten.

Cooper hade följande krav. Dels skulle planet tankas på flygplatsen i Seattle, dels ville han ha en väska med 2 000 000 USD (ungefär 17 miljoner i dagens penningsvärde) och fyra fallskärmar till planet. När planet landat tömdes det på passagerare och man lastade på pengarna i en väska och sedan fyra fallskärmar av halvklotsmodell.

Tre piloter och flygvärdinnan Tina Mucklow var kvar på planet när det återigen lyfte från Seattle på kvällen. Tina intervjuades efteråt av New York Magazine och kunde då berätta att Cooper var lugn, trevlig och till och med skämtade med henne under flygningen.

Väl i luften beordrade Cooper att de skulle sätta riktning mot México, och att man skulle flyga på låg höjd, max 3000 meter. Han flyttade sig mot den bakre änden av planet och lyckades där fälla ner en lasttrappa. Han tog på sig en fallskärm och hoppade sedan rakt ut i natten med väskan i sin hand, någonstans mellan Seattle och Reno. 
Ingen har därefter sett varken Cooper, fallskärm eller väskan med pengar.

En vanlig teori är att Cooper dog i samband med fallskärmshoppet. Det var minus 56 grader i luften utanför planet och utan ordentlig utrustning för att klara kylan tror många att han avled ute i vildmarken.

Genom åren har en mängd misstänkta män utretts av FBI, men till dags dato har ingen åtalats för kapningen.

Under alla år har man försökt lista ut vem det var som genomförde kapningen. De tekniska analyserna som blivit möjliga på senare år har kunnat konstatera att på Coopers slips, som han lämnade kvar i kabinen fanns partiklar som endast används inom flygindustrin. En teori är därför att Cooper på något sätt arbetade inom detta område, kanske var han tekniker, ingenjör eller mellanchef på Boeing. Ändå har man under alla dessa år inte kunnat reda ut vem han i så fall var.

I juli 2016 lade FBI officiellt ned utredningen kring Cooper. Även brottet preskriberades.

Under 45 år har FBI undersökt alla troliga ledtrådar, koordinerat spaningsarbete av flera olika myndigheter, samlat in alla tillgängliga bevis och intervjuat alla identifierade vittnen. Under åren har de testat otaliga nya tekniker och undersökt föremål i labb. Utan framgång.

                                                            *

Rösten är knarrig, men tydlig. Tant Tina ler lite åt sina minnen.
– Han hette inte Cooper alls. Vi satt bredvid varandra under åtminstone en timme av flygningen.
– Vad sa han då? Varför planerade han allt det här?
– Inte mycket egentligen. Han kallade sig Ben Welles, sa i alla fall att det var hans riktiga namn. Och att han tänkte lämna sitt gamla liv bakom sig. Han var ungkarl, hade inga barn och trivdes inte med sitt tidigare jobb. Han hade varit flygmekaniker på Boeing, men hade vid arbetsbrist varit tvungen att gå, berättade han. Nu var han visst arbetslös sedan länge. Snälla, Elina. Jag är visst törstig, kan du ge sträcka mig juicen som står där borta på bordet?
– Javisst, vänta lite bara. Jag lade ner paddan på sängkanten och sträckte mig efter muggen med juice. I muggen fanns ett sugrör med veckad midja nedstucket. Tant Tina sög i sig lite vätska, torkade sig om munnen och fortsatte.

– I alla fall, han var inte riktigt så trevlig som man påstått i tidningarna. Lite skrytig och överlägsen. Jag frågade hur han hade tänkt sig klara av det här och fick något svar om att det skulle jag ändå inte förstå mig på ens om han berättade det. Jag vet att jag också frågade om han hade hoppat fallskärm tidigare. Han bara log och sa att nån gång skulle vara den första.
– Berättade du för honom att du hade det som hobby?
– Nej, han var inte särskilt intresserad av mig. Han var rätt nervös också, gick emellan vår plats och cockpit för att hålla koll på piloterna. Eftersom jag var kvinna brydde han sig inte heller om att binda mig, jag kunde röra mig fritt i kabinen. I cockpit hade han bundit två av piloterna medan den som höll i planets spakar såklart inte hade något som hindrade honom. Varje gång han gick in i cockpit bar han runt på väskan med bomben. Vid något tillfälle var han borta en hel kvart utan att bry sig om mig.
– Vad hände när han skulle hoppa då?
– Jag fick hjälpa honom på med fallskärmen. Det var en sån där gammal typ med halvklotsform, du vet med bärlinor som löper samman till en sele man får kränga på sig, Själva skärmen sen är hoppackad i ett fodral som är fastsatt i selen. Jag har säkert gjort 200 hopp med en sån där skärm. De är lite svåra att styra, men fungerar alltid.
– Men hur hoppar man sen då? Eller var hoppar man ut från ett passagerarplan?    
– Längst bak. I den här flygplansmodellen fanns en urlastningslucka längst bak, som kunde öppnas manuellt. Jag visade honom hur man skulle göra. Jag tror han fick lite förtroende för mig i alla fall. Han lät mig till och med lyfta på och spänna fast fallskärmen på honom.
– Vad hände sen då?
– Han stod där vid lastluckan med fallskärmen på sig och bad om väskan, som han ställt vid plats 46A. Jag räckte den till honom och tog sen tag i veven. Luckan öppnades sakta. Det var isande kallt och mörkt utanför planet och vinden slet tag i oss. Han gjorde sen nån slags honnör mot mig och tog sen bara steget rätt ut i luften. Han tumlade runt och var sedan bara borta. Jag vevade igen luckan och tog mig fram till kabinen. Medan jag gjorde loss de fastbundna piloterna kontaktade kaptenen marken och berättade vad som hänt. En knapp timme senare landade vi på Seattle flygplats. Vi fördes in till Vip-rummet där vi blev utfrågade av polis. Någon timme efter det var det pressens tur att ställa frågor. Vi berättade vad vi visste om Cooper. Vi var inte på hotellet förrän halv tre på natten.

– Och sen har ingen sett honom?
– Nej, aldrig mer.
– Vad hände med honom tror du?
– Han dog, helt säkert. Piloten berättade för mig under återresan att han inte alls hade gått ned till 3 000 meters höjd. Han gick ned 1500 meter, men låg kvar på 7 000 meters höjd. Han tänkte att Cooper inte skulle våga hoppet när han kände kylan i luften. Men han hoppade. Luften är så tunn på den höjden att skärmen aldrig vecklar ut sig. Så Cooper åkte i backen med över 300 km i timmen. Jag har läst någonstans att luftmotståndet gör att det inte blir mer hastighet, oavsett från vilken höjd man faller. Men det räcker till.
Jag bara stirrade på henne. Ingenstans hade det berättats.
– Men varför berättade man aldrig det?
– Flygbolaget ville inte ha kritik, det kunde ju låta som överlagt mord eller något liknande. Så det tystades ned. Piloterna och jag fick en rejäl slant för att hålla tyst.
– Men pengarna i väskan då?
– Ja, det var ju lite synd om Cooper. Han hoppade rätt ut med sin väska i famnen. Fylld med den dagens dagstidningar.
– Men…?
– Ja, jag bytte ut pengarna mot tidningar när han var inne i cockpit. Pengarna hamnade i min pilotväska istället. Det var aldrig någon som visiterade oss efter landning eller ifrågasatte vår historia.

Jag satt alldeles mållös. Tant Tina, nästan som en rånare. Men kanske var det lika bra att Cooper inte klarade hoppet och sen stod mitt ute i vildmarken iförd kostym och slips och en väska full med tidningar. Snacka om misslyckat rån!
– Men vad gjorde du med pengarna? Behöll du dem?
Tina plirade lite mot mig och nickade långsamt.
– Ja, de blev min returbiljett tillbaka till Sverige och en omstart i livet. Men inte bara det.
– Vadå?
– Ja, vad tror du? Du har inga studielån och dessutom har du en trevlig liten lägenhet mitt på en av Söders bästa adresser. Tacka Cooper för det.
Jag stirrade på henne. Sedan började vi fnissa båda två, ända tills Tina blev allvarlig igen.
– Men, kom ihåg en sak Elina. Även om alla brott är preskriberade får du inte berätta för någon om den här historien, i alla fall inte förrän jag är död.
– Jag lovar, sa jag högtidligt och tog hennes hand.

                                                   *

Tant Tina dog i sömnen två månader efter hon hade berättat sin historia om flygkaparen Cooper för mig. Efter ytterligare en månad påbörjade jag artikeln om vad som egentligen hände flygkaparen Cooper. Och sålde den sedan till National Geographic för publicering i 12 länder.                                                    

                                                               @