Han hade sett fram mot teveprogrammet hela veckan. Äntligen var det dags. Det var ett populärtekniskt magasin som skulle visas på temat "reservdelsmänniskan". Olle hade anledning att vara intresserad.

På bordet framför honom fanns en skål fylld med pop corn. Bredvid den stod ett glas öl, med en slang i som ringlade sig upp mot ställningen vid sidan om sängen.

Programmet gick igenom mänsklighetens långa reservdelshistoria. Redan de gamla grekerna tillverkade vissa hjälpmedel och man kunde nu återskapa deras utseende och funktion. Det var allt från armkrokar, benproteser, porslinsögon till senare tiders mer sofistikerade utrustning. Man hade även ett avsnitt om metallklaffar i hjärtan samt en svartvit snutt om den första hjärttransplantationen i Kapstaden 1967.

Olle tog ett litet pop corn till och sög i sig en klunk av ölen. Det sörplade hemtrevligt i slangen. Ljudet på teven var uppskruvat på högsta, men han fick ändå kalibrera båda hörapparaternas finetuning. Peruken kliade lite så han tog av den och lade den på bordet bredvid glasögonen. Egentligen hjälpte de bara på ena ögat, eftersom han var blind på det andra. Han tryckte under benkanten vid kinden och emaljögat ploppade ut i hans hand. Han rullade det lite lojt i handen som en spelkula, andades på det och torkade sedan av ytan med tröjärmen på hans högra sida, den sida där ärmen hängde slappt. Till sist stoppade han ögat i munnen, lät det rulla runt där en stund och värmas upp innan han stoppade in det i ögonhålan igen.

När han bara satt stilla och inte ansträngde sig kunde man inte tro att han var sjuk eller att något särskilt saknades honom här i livet. Pacemakern gav den nödvändiga impulsen 4 ggr per sekund, den som gav hans hjärta en kick att fortsätta slå rytmiskt och obehindrat. Det var bara vid ansträngning, som när han försökte resa sig att gå som hjärtat började konstra. Oftast brukade det sluta med att flimret för ögat gjorde att han satte sig igen. Men någon gång kunde han komma iväg i skapligt tempo. Den enda lungan klarade såklart inte heller några språngmarscher, men att titta på teve gick som tur var rätt bra. Av levern kvarstod endast en fjärdedel, efter att man hade opererat bort de sjuka delarna han supit upp, men det klarade sig bara han höll sig från starkspriten. Han spädde ut rödvinet med vatten för att i alla fall få i sig lite alkohol. En evig match mot gulsoten gav hans hy en gulbrun ton, vilket människor han mötte förväxlade med solbränna. Förresten kunde det kvitta det här med starkspriten, för den njure han lite senare fick av sin syster ville han inte nöta på mer än nödvändigt.

Han klarade i alla fall förra sommaren av några korta skogspromenader, särskilt efter den lyckade höftkule- och knäledsoperationen, men allra helst förflyttade han sig genom att använda sin permobil. Det var de där korta utflykterna som höll honom igång. Han hade alltid varit en naturmänniska. Förra hösten, då han hade fått en terränggående permobil med larvfötter, hade han mer eller mindre bott i skogarna i Värmland, där han hade åkt runt på skogsstigarna och plockat svamp. Tyvärr regnade det i veckor, men det var inte mycket att göra åt. Väl hemma sedan tog det flera veckor innan han kunde lokalisera den där påträngande doften av mögel. Det var först vid en smörjoljning av benprotesen som han upptäckte att de delar som var av trä, främst foten, var angripen av röta och nån typ av mask. För att få bort masken var han tvungen att sitta en stund med foten in i vedspisen för att röka ut de små krypen. Foten blev lite rökskadad, men funkade hjälpligt i alla fall. Han hade dessutom börjat skapa rätt snygga kolteckningar, genom att använda den brandskadade hälen som målarpensel.

Sondmatningen var i alla fall en lyckostund. Inget matos, inga krångliga recept, inget skärande och delande, ingen disk heller utan 400 ml näringsvätska rakt ner i magsäcken, eller ja den del av tunntarmen man hade tänjt ut som extra magsäck när väl den gamla hade tagits ur. Det slurpade i slangen genom näsan, lite äckligt var det från början men nu hade han vant sig. Troligtvis var näsgången lite trång eftersom han fötts utan näsben. Livet igenom hade han klarat sig med ett konstgjort näsben, med ben taget från en tupphöft. Tuppen måste ha varit lite hjulbent, eftersom näsan ändå blivit lite platt och böjd. Men allt var inte elände.

På lördagar, eller som nu när han hade en högtidsstund framför teven, kunde han i alla fall lägga till 40 centiliter öl i påsen, så att han fick i sig en bärs i alla fall. Pop cornen kunde han ju inte svälja på grund av käk operationen, men det kändes bra att i alla fall få småtugga lite på dem. I alla fall, två minuter bara så var middagen klar.

Hade det här med magen inte börjat krångla hade han nog i alla fall fått börja äta näringsvätska. Efter trafikolyckan fick man nämligen lägga in titanplåt som käkben och med fyra titanskruvar i varje hörn kunde han i alla fall glappa med munnen tillräckligt för att prata på ett begripligt sätt. Franskan hade han fått ge upp men lite enklare värmländska funkade fortfarande. Plåten i skallen syntes knappt under peruken heller, även om det blev ett jävla liv varje gång han skulle igenom metalldetektorn på Arlanda.

Programmet hade varit kanon. Det fanns verkligen flera delar han ännu inte hade prövat. Tekniken gick ju framåt hela tiden. Ändå längtade han ännu mer till den dagen man kunde skippa kroppen helt. Kanske var den ultimata människan just bara några få delar. Ett öga, en synnerv, ett öra och ett litet stämband som skvalpade runt i en burk med näringslösning. Och så hjärnan förstås. Inget mer, inget som kunde gå sönder, ingen kropp att släpa på eller byta delar på. Tanken svindlade. Lättheten skulle vara betydande, varken bantningstrix eller hypade modevisningar med trådtunna modeller skulle finnas. Bara hjärna....sinnena ja. Man kanske måste ha i några känselceller i alla fall. Doft och smak kunde man nog skippa, även om rödvinet skulle bli lite blaskigt.

Olle hade saker att fundera på.

Det väste om permobilen när Olle körde mot sovrummet. Han tryckte på larmklockan. Nu återstod en seg väntan innan personal från hemtjänsten skulle komma och flytta hans kropp från stolen till sängen.

                                                     @