Det är svettigt i buren, och de tävlande rör på sig lite oroligt. Den manlige deltagaren i Dressinen, tågvärden Tomas, sitter där med kostym och slips, medan den kvinnliga autodidakta konstnären Vera, som gjort sig känd för installationer i mossa och ketchup, han parats ihop med av någon fantasirik producent, sitter i något säckliknande plagg som ser ut att ha inhandlats på militärens överskottslager för sådär femtio år sedan. Ringen hon bär i näsan vippar fram och åter varenda gång hon säger något. De lila tofsarna i håret hänger lite snett som får henne att se lite hundlik ut.

Matchen har varit jämn och det står 18-18 mot författarna, herr och fru överklass, Valfrid och Cecilia, Östermalms svar på allt du vill veta om hur riktig överklass beter sig. Valfrid pratar inte, han ”talar” och det med lite överlägsen nasal ton, uppväxt som han är i Djursholm, Saltsjöbaden och Östermalm. Hustrun Cecilia sitter bredvid och dinglar med armband, halsband, brosch och örhängen som får öronen att hänga nedåt. Fingrarna är korta och fulla med ringar som blixtrar i studiolamporna. Hermésscarfen sitter som en ”smäck” runt halsen över den glansiga Diorblusen. Under det vågiga håret har hon en hästmun med laserbehandlade kritvita tänder.

Det är nu den sista resan startar. Spänningen kan skäras med kniv i studion. Den smale programledaren med det råttliknande utseendet som pratar genom näsan, börjar kommentera resan medan ett tåg som i nära nog överljudsfart förflyttar sig i ett ödsligt landskap. Domaren med det rödlätta håret sitter bekvämt tillbakalutad i stolen bredvid med ett akademiskt litet småleende på läpparna.

– Vår resa börjar i öst, där det hitresta folket knäade fotbollspelare i kryddstark rätt.

Vera greppar det röda handtaget och söker Tomas blick. Han ser helt hjärndöd ut, verkar tänka på något annat. Vera börjar rabbla för sig själv:
- Öst, öst, höst, knäade i fotboll, vilka är bra i fotboll? Spanien, Italien… Italien ligger mer i öst än Spanien, kryddstark … pizza? Sån där med stark salami? Tomas skruvar på sig.
- Vet inte… hitresta? Fotbollsspelare… men Zlatan spelar ju i Manchester, det kan ju inte vara i öst?
Tåget åker förbi en perrong som ser lika speciell ut som de flesta i norra Europa. Det kan kort sagt vara var fan som helst.

Råttan med den knarrande rösten fortsätter.

– Åtta poäng. Här delar sig både staden och floden för kungligheter, och även för en kulturpersonlighet som inte drog sig för att doppa några björnsvansar i gyttja.

Tomas slickar sig om munnen.
– Kulturpersonlighet i gyttja? Är vi i Sverige, tror du? Vera skakar på huvudet.
– Tror inte det. Du vet öster, hitresta kulturpersonligheter som äter något kryddstarkt. Vad har vi? Ärtsoppa och gröt som mattradition, det är väl det enda vi lyckats få ihop här i landet, och brännvin såklart. Det skulle inte bli mycket kvar på tallriken om sverigedemokraterna envisas med att det bara är svenska värderingar och traditioner som räknas.
Merparten av studiopubliken fnissar, medan andra ser lite sura ut. Domaren flinar okynnigt, kan inte hålla sig.
– Vi har inte hittat på något eget att äta sedan 1500-talet då vi började odla potatis. Publiken applåderar.

Inne i buren är det jobbigt. Tomas drar i slipsen och harklar sig.
– Men, men Öst och fotboll, kan det handla om fotbollslaget, Öster alltså, kan det vara det? Nån som är hitrest, nån spelare som kommer utifrån? Vera tittar tvivlande på Tomas.
– Fotboll, vad har det med kultur att göra? Nån hjärndöd fotbollskille med nedhasade strumpor som läser Fantomen, vadå kulturpersonlighet? Tomas ser lite stött ut, muttrar lite surt. ”skit i det då, försöker ju bara hjälpa till.”

Det går inte så lysande inne i överklassvagnen heller. Valfrid fingrar oupphörligen på sin slipsnål och ser bekymrad ut, medan Cecilia ägnar sig åt att lägga en lock som ständigt faller ner framför ansiktet, till rätta.
- Men, du. Nu får vi ta oss samman. Vi kan ju inte vika ner oss för de där. De ser ju ut som om de knappast ens har klarat gymnasiet. Tänk lite, nu då. Valfrid tittar mot taket.
– Ja, vad ska jag säga. Kan ju inte nåt om fotboll. Det här är ju så låg nivå. Doppa björnsvansar? Jag har ju jagat björn i Ryssland, det är ju i Öst, men vadå kulturpersonligheter? De är ju uppkomlingar allihop, nyrika som inte ens har lärt sig vikten av ett gott bordsskick. Och gyttjan fattar jag inte riktigt, jag har då aldrig ätit något kryddstarkt som påminner om gyttja. Havregrynsgröt finns det ju nåt som heter. Ser det inte ut lite som gyttja? 

Så här håller det på. Inget vettigt kommer ut från någon av burarna och man är nu på den lägsta nivån. Domaren, som har sjunkit ner ytterligare i sin stol, stryker sitt guld hår bakåt. Han puffar råttansiktet i sidan för att äntligen komma igång med den sista ledtråden.

I sofforna sitter hela svenska folket i andäktig tystnad. Hemma hos Lisbet och Bertil, som är grannar till Vera sitter Lisbet och håller den benvita kaffekoppen i onaturlig vinkel, och har stille blick medan Bertil ser ut som han ur djupet av kuddhögen har glömt att andas. Lille Kurts lego ligger övergivet, det är ju frågesport för hela familjen.

Dädädumtidumtidum klingar stråkar, basar och celloljudet ut och kröns med ett slags ”pling”.

 Programledaren häver sig framåt, spänner blicken i burarna, ler sitt överlägsna smil och upprepar ”vi måste nog ha era svar nu. Vad säger ni i dressinen”?

Tomas tittar på Vera och de ser olyckliga ut båda två. Det blir Vera som får leverera svaret.
– Vi tror att det är Prag, eftersom det där med kungar kom fram. Karlsbron över Moldau delar ju staden i två delar.
– Är det ert svar, Prag?
– Ja, Prag svarar vi.
Programledaren sätter upp ett leende mot dressinen, svårtytt men kan vara ett överlägset smil som oftast drabbar dem som svarar fel.
– Då går vi vidare till förstaklassvagnen, vad säger ni nu då, efter alla ledtrådar? Valfrid harklar sig, skuffar lite på Cecilia men tar sedan sats.
– Ja, det här var ju inte något resmål för oss direkt. Huvudstäderna i Europa betade vi av redan som tonåringar. Men en gång var vi på en fantastisk kryssning runt hela Medelhavet. Efter Amalfi åkte vi till Capri och besökte Axel Munthes Mykene. Gustav den femte var…
Programledaren viftar avvärjande.
– Vi har nog inte tid med några semesterminnen just nu. Var hamnade vi till slut? Cecilia nickar åt Valfrid. ”Säg du, du säger ju att du är tvärsäker." Valfrid harklar sig, fuktar läpparna och säger.
– Det var det där med att en flod delar staden. Donau, då blir det Budapest, vi säger Budapest.

Programledaren lutar sig framåt i stolen, nästan ligger över bordet framför honom.
– Är det ert svar?
– Ja, Budapest är det. Valfrid ser sig nöjt omkring, väntar medhåll från domare och publik. Det är dödstyst.

Han tar en försiktig klunk ljummet vatten inne i buren, betraktar världen genom glasbubblan, programledarens råttögon och sneda slipsknut, ser de starka lamporna där bakom och havet av bussmatade pensionärer, som mot gratis fika och en chans att synas i tv nu håller andan i avvaktan på upplösningen. En obehaglig känsla fortplantar sig i Valfrids kropp, han känner plötsligt en våg av tvivel. Hans tankar avbryts av programledaren, som spricker upp i ett leende. 
- Vi har fått rätt svar, vi har en vinnare, rätt stad är Prag, precis som Dressinen svarade.

Publiken exploderar i applåder, ler och vinkar, förlösta ur sitt exalterade sinnestillstånd. Lisbet framför teven sjunker ihop i sin fåtölj, vänder sig mot Bertil och utbrister ”Bertil, hon gjorde det, de klarade det. Vera är otrolig”. Tårarna strömmar ner för hennes kinder, och hon griper efter Bertils hand. Han är tyst men det blänker i hans ögon när han tar handen. Sen kommer det.
– Det är ju fantastiskt, och vi är ju hennes granne. Vänta bara tills jag får berätta det på jobbet.

Plötsligt brister det för Valfrid inne i buren. Han ropar ut genom glaset till förstaklassvagnen.
– Hallå, hallå, det blev ju fel här, hör på…
Programledaren vänder sig mot buren, ser förvånad ut.
– Ja, vadå fel?
– Vi visste ju att det var Prag.
– Varför sa ni inte det då?
– Jo, men det var ju det jag menade.
– Men du sa ju Budapest.
– Ja, men det var ett misstag bara. Jag menade Prag. Vi har varit där flera gånger.
– Ja men du sa Budapest.
– Ja, vi har ju varit där också. Vi kan de där städerna. Det blev bara ett missförstånd. Jag vill att frågan går om. Så här får det inte gå till, jag accepterar det inte. Fattar ni vem ni har med att göra.
Cecilia sitter alldeles förskrämd med halvöppen mun, ser ut som om hon vill vara någon helt annanstans, kanske i Prag.
Programledaren biter ifrån.
– Vi lyssnar på vad du säger, vi kan inte veta vad du tänker eller menar. Säger du Budapest räknas det som ditt svar. Så välkomna ut från burarna allihop så vi får gratulera vinnarna i tävlingen. Valfrids ansikte rynkas ihop till en ilsken mask och han tar tag i anteckningsblocket och kastar mot glasrutan, sedan åker pennan och vattenglaset samma väg. Han börjar svära okontrollerat. Programledaren rynkar pannan och vinkar mot kameramannen och producenten.
– Stäng av ljudet och lägg ut all bild på vinnarna.
Kameran svängs mot Tomas och Vera, som nu står utanför Dressinen och tar emot blommor och gratulationer. Publiken skrattar, applåderar och pekar finger mot förstaklassvagnen. Producenten har av barmhärtighetsskäl stängt av ljudet i förstaklassvagnen och dessutom låst dörren till vagnen.

I friheten utanför burarna firar arbetarklassen sin seger mot överheten, troligen på den enda nivå som kan tänkas vara möjlig. 

                                                              @