Längst ute i det skifte då vår värld och yttre rymden möts kunde var gudom förvänta sig vilken stor utmaning som helst. När turen väl kom är det ytterst få som visste att längs vår värld fanns en lövtunn men oförsonlig gränslinje som styr resultatet. Då ljuset väl tändes kunde man plötsligt ha blivit de vedervärdigas herre. När gudomen förstod vad han råkat ut för beslöt han sig för att hämnas. Mot människans alla förhoppningsfulla. I överenskommelsen stod det ingenting om att vedervärdiga personer inte fick vara begåvade.
Mitt i det uppflammade ljuset kunde han se alla de ensamma ansiktena i en gråtonsskala, som uppkommer i återspeglingarna mellan vår värld och gudomens, varvid du av alla handplockades till att bli gudomens mest älskade gudbarn, Sean, så länge du levde. Därför lät din gudom döden bli upptakt för en tidnings smutskastningskampanj mot din vän. För vilken gång i ordningen vet ingen.
Enligt folkmoralen skulle det tydligen vara naturvidrigt att en person som ser hopplöst vanlig ut samtidigt skulle kunna vara den vettlöse avantgardisten, som genom sina böcker och konstverk alstrat verk av fullkomligt oskattbara värden.
Du om någon gjorde självklart ett ofantligt intryck på vilken hatälskande beundrare som helst i rollen som den djupt degenererade men i lika mått talangfulle konstnären.
En person, som kan stoltsera med en gestalt närmast utmejslad av fett i ett i förtid åldrat och uppsvullet ansikte, där ögonen omvandlats till smutsfärdiga kupoler av all den sprit och narkotika som runnit igenom sina blodådror, är osviklig i sin roll.
Och din gudoms magiska krafter räckte mer än väl för att förse dig med besynnerliga men ändå nyttiga sällskapstalanger. Vad sägs om att ha en taskigt stort duchesse-inspirerade imago? Och om det inte var tillräckligt varför inte komplettera med en sjukt spirituell androgyn utstrålning? Och gudomen kastade sin kappa över dig och gav dig uppenbarligen allt man kunde begära. Till och med en av mina gestaltningslärare påstod, att du var begåvad långt över vad som kunde vara nyttigt för en människa. Vem skulle inte vilja leva med att skriva flyhänt, lyhört och med en magisk laddad stil? Din karismatiska duperingsförmåga var dessutom så stark att du fick bli ett namn utan att publicera en enda bok under hela ditt liv.
En osviklig sanning var att ge liv åt de verk, som blivit så omskrivna, krävdes en kontroll, som låg långt utöver vad man trodde att människan kunde begåvas med. Ett enda fel övervägande och verken blev bara till själlösa kopior.
Nu väntar jag, din väns dotter, på de ”nya bevis” som skulle ha gömts i min fars garderob. Här i detta fönsterlösa rum har jag och Josabeth under hela natten hamnat i vanvettiga diskussioner, till dess utropen beblandats med förtvivlad gråt och därefter övergått i total uppgivenhet.
Sol låter morgon fly in i blekgul romkulör. På avstånd hör jag Josabeth med sin gensaga bryta det villkorade lugn, som oavsett gårdagens hektiska puls brukade infinna sig. Men att uttalandet samtidigt skulle kunna dämpa det kaos vi befann oss i nu var för mycket begärt.
– Jag står inte ut att bara tänka på det. Tänk om det ändå är sant.
Hade det varit någon annan än Josabeth hade jag dränkt hennes genmäle i ihåliga skrattsalvor. Men ingen kunde låta bli att fascineras av vilken upphöjd värdighet Josabeths djupa klara altstämma kan åstadkomma även i hennes djupaste förtvivlan. Hennes utstrålning och eminenta rollspel ”smittade nämligen av sig” till alla, varför hennes åsikt alltid blev normgivande.
Hela historien kunde inte vara uttryck för annat än mer eller mindre utstuderade spekulationer. Enbart ett fynd härrörde osvikligen från far. Det var ett kvitto på ett betydande belopp med hälsningen Tack för all hjälp. Dock utan adressat. Ett rykte gör gällande att Sean skaffat en älskare åt min fars nya fru med pappas goda minne men det är bara ett rykte.
Hade vi ärligt talat behövt bry oss mer än vanligt om ”bevisen” denna gång? Egentligen inte.
Men när som helst på natten tycks något bakomliggande frisättas, nämligen att ett attribut fastnar innanför ögonens kupoler och snart befinner vi oss mitt inne i spekulationerna på nytt.
Sean, som inte på långa vägar hade blivit lika vackert gestaltad av gudarna som far, kompenserade detta med ett fullkomligt extremt självhävdelsebehov i proportion till hans förkrympta själ. Han ville bli konstvärldens centrum med att samtidigt bli dess mest ”oskuldsfulle uttolkare”. Sanningen var, att han var fullkomligt ökänd för sin svekfullhet och tarvlighet.
Vad rikt begåvade människor inte inser förrän det är för sent är att man måste ha vänner. Dem behöver man verkligen när regnet i ens liv forsar in.
Den dagen kom då Sean blev arresterad i gryningen och förd till polishuset vid den tidpunkt, då pressdrevet höll på som värst med rykten och kontrarykten i en salig blandning. Det blev naturligtvis aldrig utrett vad som egentligen hade hänt under den föregående natten men ingen kunde prata bort det faktum att det var hans blodiga fingeravtryck både på yxan och på kniven, som dödat de båda kvinnorna.
Det var som om Sean vaknat upp i en ond dröm. De fega beslöt brådstörtat att lämna honom men den litterära världen gjorde det inte. Att i en sådan situation ha skicklighet nog att från en isoleringscell skriva genuina avsnitt till en essä som visserligen aldrig blev klar men som far och en hel del andra författare såg till att den ändå gick som följetong i en av de mest prestigefyllda litterära tidskrifterna, är en av de historier, som alltid kommer att vara förbundna med honom.
Det hörs ett ljuvt stön av tillfredställelse så olikt Josabeth. Hon visar bara artikeln och faller ned i gråtparoxysmer. Den skribent som publicerat gårdagens artikel har blivit åtalad för dokumentförfalskning. De har emellertid varit så skickligt gjorda, att man måste ha haft resurser utöver det vanliga. Fars handstil och olika myndigheters stämplar samt det papper de var skrivna på var då verkligen inte något man bara imiterar.
Men våra blodådror fryses till is, då vi ser mannen stå åtalad i rättssalen. Han såg på pricken ut som Sean när han var ung.
Vi behöver bara se in i varandras ögon, varvid frågorna obönhörligt ställer sig på rad.
Kan han ha fått en son? Kan denne ha iscensatt en hämnd baserat på något som bara Sean kände till? Var det bara dokumenten som saknades för att man skulle kunna bevisa alltsammans?
Nu räcker det med att pressen samlar sig under parollen: Säkert får vi nog aldrig veta. Tar denna historia då aldrig slut?