Och jag vill inte. Faktiskt inte.
Allt beror på att jag satte på fel musik.
Det är så det börjar. Lite försåtligt.
Ljuva toner. Smekande. Lockande.
Ett stänk av nostalgi. Lite veka känslor.
Tankar, som inte tänkts på länge
poppar opp som om dom bara väntat
på rätta tillfället. Som är nu. Nu.
Och plötsligt sitter man här och gråter
över sedan länge flydda da´r.
Till absolut ingen nytta.
Och har man väl börjat så är det kört.
Så här sitter jag och gråter över...
ja, över vad? Livet kanske.
Och över o-livet.