människa
din skrud är
kärlek harmoni vilja

därur
är du till jorden kommen



dina löften
synes vara

tunn andningsluft

minns
att denna luft rör vid markerna

tränger in
stiger upp

samt en dag
når dig med tårar

i form av regn

skola dina löften
låt dem stiga in i

slöjorna vilka svävar så skira
runt de vackraste bergens silverklockor

vari snömantlarna aldrig lämnar
ty de är
sannhetens rena
kristaller
givna av stjärnornas oändliga vishet

denna luft är så tunn att endast de vilka stigit in
kan andas i höjdernas vandringar

tunn andningsluft

blixtrande i ljusens möten med
värmen ur dina händer


glittra
månros

du skimrande
regnbågsvita


vid stranden av
silvervattnets

tempelklockor

månros
glittra


rör vid hennes

drömmande fingerblad

hon frågade aldrig
varför rosorna slocknade
hon slog sig med armod
ty hon lärdes
att det var hon
vilken åsamkade smärtan
djupt i det inre
vid silverkällan
där stenarna är renaste kristaller
sitter hon
barnet
däri samtalar hon med de visa
vilka bar henne hit
i den stund
de såg dem böja henne
i det de såg kloögonen
riva henne

de bar henne till jorden
det är hennes visshet
hon vet allt det de förtalt henne
de vise
ändå har malkvarnen med trubbiga kuggar
malt sönder hennes klädnad

hon frågar ej varför rosorna slocknar
hon slår sig med armod
jag sitter inträngd i ett hörn
vrån är
en triangel
inkrupen
höljer mig med armar
med händer

ett skrämt
obsidianfrö


slagen haglar

jag viskar
manar ljus in i mina händer

sakta
sakta
reser sig barnet
viskar
ser du vintern släppa djuren fria
växterna fria
ser du hagarna blomstra
ser du det spröda trädet
det vilket stenarna
de stormarna ej lyckades taga av daga
ser du hur detta träd
sakta
reser sig
ser du
hur detta träd bär pärlor
av skimrande grönt
ser du
detta träd är jag
och du är

hon anar rosornas sakta vaknande

de visa tager hennes hand
hon hör källan porla
hon hör kristallerna

detta är
din värnad med oss
ditt armod är över
ja
sakta vänder du dina händer
med mjuka sidan till din kind
ditt hjärta

hon frågar varför rosorna slocknade
och de svarar henne
stilla

i förklaringens ljus

prana
qis
flöde
friflöde

du kan se detta
i vattentrapporna

i det vattentrapporna
är
rensade

i det prana
qi
vattnar
markernas

uppsträckta händer

ser du den gamle mannen stigen ur ålder samt stigen i ålder
den gamle mannen med vackra mildögon med sävliga rörelser
lyssnar till sävens mjuka smekning
den gamle mannen gör sig inte någon brådska
denne man har putsat denna skiva
denna spegelskiva
med den vita duken

så länge hans önskan är att se den
ren och klar
fin och klar
gnistrande ren

den gamle mannen vet vad putsa är

denna skiva en gång
planeter
en gång
stjärnor
en gång
berget klippan
stenen kornet gruset
en gång
metallen
en gång
kol glas regnbågsopal

en gång
i detta spegelskivan

han minns djupt i ögonen
hur de vandrade i havet
stjärnhavet ur
planeternas ögon

han minns berget
hur berget steg upp ur havets sömniga öga
bergets sånger
vandringen
vandringar

han minns järnklangerna
meteoreldarna i höstens drakvingar
hur de gav blodet kraft
gav styrka inför vinterbäddarnas invigningar

han minns kopparklangerna
hur hon
steg upp ur havet
i snäckans pärlemorvingar
hur hennes
ena öga är morgon
hur hennes andra öga är afton

och vad är ena vad är andra

han minns den stora skivan
den vilken träden
i lunden
på berget höll
i

gongongen
ljudet vilket vibrerade luften
rörde vid allt
han minns silverklangerna i månhavet
han minns guldklangerna i solhavet

gongongernas rörelser
tingshas
fingercymbaler
svängningarna ur vilka tonerna svävade ut
vingar böljande
med hjärtsolars
inrestigar

ja
du vackra säv
så
vibrerar dessa skivor

tonerna dras samman
sås in i jorden
in i bergsgrunden
och berget vaggar spirandesömnen

vakarfolken
i berget tänder eldarna
värmer metallernas ådringar
sakta dras flammorna samman
sås in i jorden
in i bergsgrunden
svart andas denna natt
kol svart
ur allt detta bar de skira upp
in i dagsgryning
regnbågsopalerna

vi har ej glömt glaset
det kom ur hettan av den nyvaknande elden
dessa vackra fönster vilka släppte in begynnandeljuset

allt detta har hans rörelser följt och han ser henne vandra
i den vita ängens skogar

allt detta lämnar han
in i gossens händer

gossen vilken lyssnat in
vilken följt hans rörelser

ur den gamle mannens händer flyger
en vit
örn