Jag flyr härifrån, viker undan,
lämnar er en regnvåt dag.

Jag orkar inte mer
åskan mullrar i min kropp,
själen har spräckts itu.

Det gör ont att andas,
här, där, överallt. Då och nu.

Glittrande ögon, jag älskar alltid er.
Det smärtar, jag brinner inuti,
det är svart, dag som natt, överallt.

Förlåt, jag kan inte förklara hur det är att vara jag.
Kristaller faller från öppensky.
Himlen är vacker.
Här kämpar jag med gråtattacker.

Jag är frånvarande, men ni ser mig nu.
Änglar sägs ha vingar,
i nästa liv blir jag kanske lycklig. Då kanske jag kan få må bra.

Natten sover tyst,
ni söta syskon är mitt allt,
jag älskar er så.

Havet brusar öppet,
det bär evighetens våg.

Månen lyser klar,
här andas jag, utan några svar.

Regnvåta gummistövlar leker glatt ovan blomstrande sommaräng.
Om jag fick välja att leva skulle jag kanske göra det igen.

Brännande ögonlock,
ångests söndertrasadkropp,
endag försvinner all tro, allt hopp.

Jag kan inte förstå att detta hände,
att barndomens ljus och lycka vände,
att jag blev tom, fastnade i detta elände.

Jag flyr, viker undan,
lämnar er bland ljumma sommardroppar.

Lugn.

Jag återvänder, då saknad, kärlek och värme smeker min själ,
där jag gråtande inser att jag måste leva tills livet självt låter mig dö.

Småsyskon jag älskar er,
i evighetens tysta Decembersnö är vi för evigt små.
Tanken skrämmer mig, att jag någongång kommer tvingas säga adjö.

Jag låser min dörr.

Mitt hjärta och min hjärna tävlar om att kunna smärta till högsta nivå.

Imorgon flyr jag för en stund.

Nu måste även jag få fånga en blund.
Somna in för en stund.