Döden fingrar mot min hals, jag vill inte vara här, vill någon annanstans.
Solens strålar når aldrig hit fram, månen håller mig istället varm.
Folk klagar, men jag ser vinterns charm.

Döden låter mig vila mot hans arm, ni skulle kalla honom kall, han ger mig liv,
får mitt hjärta att smärtande slå, jag vågar inte be honom gå, är rädd för livet,
det känns så skräckfyllt för mig.

Döden låter mig leva, han fångar alltid mina fall, väljer min väg,
försöker ge mig liv så att jag blir varm.

Döden låter mig ännu inte dö, förmodligen därför att det är förtidigt att säga adjö,
livet väntar här utanför, döden ger mig råd om hur jag ska dansa från honom,
men jag är säker att nattetid kommer jag att vända om.
Döden, det är något med hans ovisshet som ger mig livssmärta i evighet.


Trots detta känner jag mig trygg där jag vilar mot hans arm.