Ihåligt andas universum evighet,
era ögon möter mig med verklighet.

Jag andas idag,
imorgon finns inte någon som vet.

Det som sker, det sker,
jag vet inte om ödet skänker mig något mer.

Jag sitter på knä slipandes på en sten,
kvällen är sen,
stenen snart klar.

Jag viskar tyst att jag vill vila,
det är nog det enda sanna jag klarar av,
väntar ännu på universums svar.

Sakta räknar evigheten mina andetag,
stilla kommer jag att få min vila,
underbart fri i evighetens stilla dagar,
där framöver sover jag.