På kontoret, arbetskamraten Sture, Sigrid

”Hej Sigrid. Länge sen man såg dig.”

”Hej Sture. Ja, det måste bero på dig, för jag sitter här på samma plats som alltid, från tidig morgon till senan kväll.”

”Ja, dig kan man lita på.”

”Det vet du.”

Sigrids dagbok

Hade tråkigt på jobbet idag. Jo, det händer faktiskt. Samma papper, samma problem, samma dåliga lös-ningar... för det mesta bryr jag mig inte, det finns så mycket annat som betyder mer än siffror och papper och siffror. Människor t ex.

Tänk att det finns så många olika slags människor. Både till det yttre och till det inre. Med tanke på det är det konstigt att det ska vara så svårt att hitta någon som man trivs ihop med. Jag menar, det finns så många att välja bland.

Problemet är förstås att de finns på så många olika ställen, och själv finns man bara på ett enda ställe åt gången. Visst kan man flytta på sig, men de man möter i farten kan vara knepiga att bedöma. Det är mycket som ska stämma för att det ska bli en perfekt träff. Inte minst tiden.

Det tänker jag på ibland, tänk om ens allra som bästa hälft lever hundra år före en själv, eller hundra år efter. Vilken tragedi! Fast vad sitter jag och svamlar om, jag hittade ju min bästa hälft, även om det gick några sämre tåg först.

När jag hade som tråkigast idag roade jag mig med att fundera över om det finns någon på kontoret som skulle passa för Annelie. För hon verkar inte röra sig så värst mycket i andra jaktmarker, hon är nog den sorten som blir ihop med en arbetskamrat. Eller klasskamrat, eller granne, eller någon i de närmaste omgivningarna som känns trygg. Det begränsar urvalet en smula, men hur som helst.

Jag gick genom vad som finns att välja bland, och det blev en inte allt för kul samling. Ganska många föll bort redan från början. De som närmar sig pensionen. Inte en pappa-figur till för Annelie, det räcker så fint med den hon har, redan den är en för mycket, tyst min mun så får du socker. De som är gifta går också bort. Om vi ska tänka långsiktigt.

Annars... han den nye från Stockholm kunde ha varit något. Tycker mig ha sett ett litet, litet intresse, från båda hållen faktiskt, men nej, inget bra val. Nybliven små-barnspappa dessutom, det kan å andra sidan vara en farlig period. Men nej, nej och åter nej. Inte för lilla oskulds-fulla Annelie.

Och de andra gifta karlarna stryker vi också i snabb takt. Ävenså de sammanboende. För komplicerat. Så vad fick vi över, ogifta, obundna och icke pensionsmässiga? Inte mycket.

Staffan längst bort i korridoren. Längst bort från det mesta. Har han överhuvudtaget några andra intressen än jobbet? Tveksamt. Jag har aldrig sett honom någonstans utanför kontoret, jo kanske i affären någon gång. Men annars, aldrig på bandyn, aldrig på teatern, aldrig på Folkets Hus. Och Annelie behöver komma ut mer, inte mindre. Så stryk Staffan.

Sen har vi Sten. Staffan, Sten och Sture, vi har en Sture också, men han är redan ute ur leken, både för gammal och för gift. Fast honom skulle jag annars faktiskt kunna rekommendera, i alla fall i ett avseende. Den gode Sture har en del oanade talanger, och det vet jag inte enbart ryktesvägen utan av egen erfarenhet. Det var visserligen ett tag sen och bör ses som preskriberat, men ändå. Kära Sture... men nej, inget för Annelie.

Så åter till Sten. Och lika snabbt därifrån igen, jag är faktiskt inte helt säker på att Sten gillar kvinnor. På tal om rykten. Annelie är i vilket fall inte rätt person att testa om ryktena är sanna eller ej. Och jag ska inte uttala mig alls.

Vem mer? Anders förstås. Ogift, oförlovad, obunden, rätt ålder, inte särskilt snygg men inte heller frånstötande ful. Brukar gå på konserter när tillfälle ges. Säger inte så mycket, men när han säger något brukar det för det mesta vara genomtänkt och inte allt för oklokt. Lugn, trevlig, tråkig... eller det är svårt att veta. Tycker nog att det verkar som han spanar lite på Annelie när hon inte ser. Finns i och för sig inte så många unga tjejer att spana på för tillfället. Finns om sanningen ska fram bara en. Men i alla fall, det skulle kunna vara ett gott tecken.

Ett dåligt tecken är däremot att han bor hemma hos sina föräldrar. Varför kan ingen begripa, han har fast jobb och skaplig lön, det finns ganska gott om lediga lägenheter, vad jag vet. Men det är förstås bekvämt att bo hemma hos mamma och bli uppassad. Stor risk att Annelie skulle bli hans nya mamma. Så tack, men nej tack.

Nu hör jag hur det stampar och klampar vid ytterdörren. Dags att sluta fantisera och ägna resten av kvällen åt umgänge med den bättre hälften.