Parkbänken är gammal och nött,
väskan därpå aldaglig på något vis, svartskinn, lite felnitad med flit,
innehållet så tråkigt att vi inte ska nämna det här,
men i korta drag, nycklar, plånbok, några tuggummin, en flaska Loka,
är väl vad som finns där.

Ovan bänken, målar solen brandgult mot himlens ljustrosa ridå.

Det är marskväll året 2011.

Nyponbuskar limmas mot stenmursvägg, det blir kvällens bakgrundsbild,
inte heller det är viktigt, sådana detaljer struntar vi i.

Det som spelar roll, det fokus landar i, är flickan på bänken, intill väskan,
framför nyponbuskar och halvtråkig stenmur, hon är det vackraste som finns.
- Jag lovar.

Hennes utstrålning, så magiskt vacker att något finare aldrig någonsin kommer att bli, glänsande i så egen och självklar stil,
uppsatt hår, magiskt ansikte, kärlekens leende, ögon som blir till guld.
Det finns så mycket hos henne, att jag inte kan sortera ut exakt vad,
hennes personlighet är egen, unik, kärleksfull, varm och hon gör mig glad.

Detta foto, denna bild, fick jag av hennes bästa vän, jag bar med mig det hem,
jag tittar ofta på det, om och om igen.

Om jag varit fotografen i mars 2011 skulle jag fängslats på en bänk,
aldrig tillåtit mig att bli fri igen.

- Vackrare foto än det jag fått, kommer aldrig att framkallas igen.