jag hat inte glömt det

hur jag fann mitt smultronställe

minns än idag hur jag gick stigen

över den blommande ängen

genom skogens gröna salar

mina fötter trampade den

mossbelupna stigen, jag ökade stegen

 när jag närmade mig platsen

så var jag framme vid gläntan

där mitt i skogen, där stod bänken

som så länge jag kunde minnas

stått på samma ålats

jag undrade ofta vem som tagit

med bänken och ställt den där

stenen en bit bakom bänken

glänste när solen träffade den

där på kanten till det stora diket

växte dom, smultronen

jag minns första gången

när jag upptäckte smultronen

min lilla hink räckte inte till

i hinken var det meningen

att den skulle fyllas av skogshallon

hallonen skulle jag ha i tårtan

jag tänkt baka, just den där

augustidagen för mycket länge sedan

det blev smultron istället

en överraskning för dom som kom

för att gratulera mig, det brukade

alltid vara hallon i min tårta

den dagen

det blev det slut på efter upptäckten

av smultronen blev det ofta smultron

i min tårta blandat med hallon emellanåt

smultronstället berättade jag aldrig

för någon än mindre visade

om det finns kvar än idag det vet jag inte

skogen har säkert växt upp där vill inte

åka åt det hållet längre det gör alldeles

för ont i själen jag har för många otäcka

minnen därifrån

smultronstället det glömmer jag aldrig

så rött det lyste där i diket det var som

en saga

anits 21 augusti 2013