Någonstans i skymningen
ligger en enslig koja.
Den tillhör den vilsegångne.
Hit kommer han
för att vila på sin vandring
och förundras över
solnedgångens brand
över granarnas horisont
innan den djupa sömnen.
Sedan fortsätter han färden,
når det öppna slättlandet,
blir bofast och bildar familj.
Långt senare minns han kojan
med vemod.
Det var en natt utan saknad,
som om solnedgången,
ja, allting var till för honom.
Aldrig har han känt sig så hemma
som i den ensliga kojan.