Jag kan inte andas.
Det vanliga jävla kippandet efter luft som uppstår när du inte vill prata med mig.
Jag dör utan dig, du är vad som håller mig vid liv,
och jag vet verkligen inte vad jag håller på med.
Så jävla dum i huvudet.
Så
Jävla
Dum.
Jag kan inte ens dra en liknelse med vad du är för mig.
Att jämföra dig med droger skulle vara en underdrift,
eftersom att du ger ett så mycket starkare rus än droger gör.
Men jag är så jävla trasig,
alla minnen från förra hösten kommer tillbaka,
och jag försöker desperat att trycka undan dem,
att inte bryta ihop.
Jag är över allt det där,
men det gör så ont att minnas hur tragisk jag var.
Patetisk.
Patetiskare än jag är nu iallafall.


Jag faller, precis som det mesta gör på hösten.