Imaginär sanning av förlorade år

Liksom sova i Body bags

Volontera

Sträckte sin hand frivilligt

Spottades och inte godtas

Det betraktades som tiggarens sträckta hand.

Jag är trött på skuggor av ask artiga människor.

Jag ser i användarens tillvägagångssätt

Hur man tilltalar man en intellektuell kvinna?

Kämpa eller inte mellanslag efter skiljetecken, slår så klart

I redaktionell form man tröttar läsaren att se.

I en entropisk oordning

Och om jag är trött och behöver sätta ett kommatecken

Mellan då tid, nu tid, och framtid.

Men om författaren inte har gjort det, vad gör jag?

Och om känslorna är synliga och skulle uttrycka

Döva oss alla med skrik slogan och rop i laddad kort.

Vi känner oss alla övergivna av alla, genom tårar av ensamhet

Och oavsett hur vi sätter mod

Vi aldrig kommer att utveckla en bra tanke

Att inte ha vad du faktiskt förtjänar att ha…

Så att de kan tvingas att ge upp allt.

Dagens fråga: på måndag:

Vilken värld är det som runt omkring oss inte skulle tillåta vi vara lyckliga

Varför skulle vi bry ens av fasaden arkitektoniska förluster?

Och nu tankarna börjar få en logisk struktur,

Bara att den här gången dräkten inte bärs på ryggen och insidan,

Ett fyrkantigt ansikte mot ansikte utan en fyr fyr eller en hip hip närmar sig

Vi är räddade.