Du säger att jag duger. Mer än duger. Att jag inte alltid måste vara nummer ett.

Jag säger att jag tycker inte om att vara dålig. Att det gör ont. Skaver inifrån. Som att det sitter någon där och liksom trycker hjärtat upp, upp i halsen. Som om hon vill bli av med allt som är jag.
Ibland väsnas hon också. Slår och bankar. Skriker: Dålig, ful, patetisk, ensam. Alltid ensam.

Du säger att jag inte ska lyssna.
- Men hon skriker ju så högt. Jag hör inte mig själv. Kan inte urskilja vad som är hon och vad som är jag.
- Svara då?
- Svara?
- Berätta att det inte alltid är så. Att du inte alltid är dålig. Att ibland är du bra. Riktigt bra. Att det räcker.
- Räcker?
- Att du räcker.
- Och om hon inte tror mig?
- Berätta om din familj, dina vänner, om alla som älskar dig.
Berätta om tavlan du håller på med, om bra dagar på jobbet.
Berätta om komplimangen du fick, om den du gav.
Berätta om allt som är du när du är som bäst.
- Och om hon inte lyssnar?
- Fortsätt, bara fortsätt.

Vi blir tysta. Som för att ta in allt som just sagts. Sen ställer du frågan:
-Men du vet väll att du duger? Egentligen?
-Egentligen. Men det spelar liksom ingen roll vad man vet när man inte känner det.