Jag börjar lära mig förstå vart ni kommer ifrån.
När osäkerheten greppar ett stadigt tag om hjärtat mitt, då är ni snabbt där.
När rädslan kryper inom mig, då kommer allt.
När motivationen och glöden inför nya utmaningar svajar, får ni mig att fly med er.
Ni tar mig djupt in i djungeln, det är mörkt, och jag känner mig väldig liten och inlåst där inne.
Jag vill ta mig ur, men energin har ni redan förbrukat. Ni ger mig en pannlampa som endast lyser upp fötterna där dem står. Framåt är det bäcksvart. Rått. Kallt. Okänt. Tänk om man misslyckas?

Ni är tankarna som får mig att inte våga drömma. Ni tuggar på mitt självförtroende, och spottar retfullt ut resterna. Ni tar över mitt huvud, och jag skakar galler inifrån.
Jag sippar efter luft, och väntar på en vit springare. Kan man bli räddad ifrån sig själv?
Kognitiv beteendevetenskap hit och dit. Fan heller, att jag ska kunna behärska er.
Släpp ut mig!